söndag 17 juni 2018

Efter att äntligen ha fått tummen ur och målat inbyggnaden till soptunnorna känner jag återigen stor beundran för alla målare som har detta som yrke. Förutom att måla på ett snyggt och professionellt sätt tycker de (förhoppningsvis) att det är roligt dessutom. I alla fall gjorde min pappa det.

Trånga vrår, vinklar som nästan är omöjliga att komma åt och arbetsställningar som gör våld på kroppen. Kul? Knappast? I alla fall tycker inte jag det. Men visst, jag erkänner att jag upplever en viss tillfredsställelse när det är klart. När jag får vika ihop målaroverallen och lägga bort den, då tycker även jag att det är kul att måla....

Nu när det blåser upp till regn hoppas jag innerligt att det varv jag målade tidigt i morse hinner bli åtminstone dammtorrt innan regnet börjar. Att det blåser lite är ju inte helt fel heller...det påskyndar nog torkprocessen lite i alla fall.

Varv två klart tidigt i morse. Hoppas regnet väntar i alla fall några timmar.

Första varvet målade jag igår.

Nog är det bra tillfredsställande med en randig gräsmatta också....det betyder att den är nyklippt. 

söndag 10 juni 2018

Jag måste få säga att jag känner mig rätt nöjd med mig själv där jag sitter i skuggan på altanen och njuter av värmen. Två dagar i rad har jag tagit rejäla promenader, alldeles själv utan att lyssna på musik eller prat i mobilen.

I stället har jag lyssnat till alla fåglar, insekter och knastret av mina skor i gruset. Jag har förundrats över hur oerhört vacker naturen är så här i försommartider, gröna färger i alla nyanser, blått glittrande vatten och alla blommor i vitt, gult och blålila.

Därför unnar jag mig en stunds vila efter att ha sett till att blommorna här hemma inte törstar ihjäl. Själv har jag fyllt på med vätska i form av vatten och glass!



lördag 9 juni 2018

Dags för två boktips igen.

Först en riktig feelgoodroman, Bokhandeln på Riverside Drive skriven av Frida Skybäck. Den är varm, charmig och full av hopp. Med en historia som utspelar sig på en bokhandel kan det ju inte bli fel. Böcker, främlingar, vänskap, kärlek och naturligtvis en bokkatt. Är man lite nere och tycker att saker känns jobbiga eller bara är allmänt trött lovar jag att läget blir ett helt annat både medan man läser boken och sedan den är utläst. Feelgood som passar hängmattan!



Nästa bok är andra delen i Andrew Taylors Rothtrilogi, Främlingars dom. Huvudperson denna gång är prästen David som nygift hamnar i en serie händelser som inte är av den trevliga sorten. Död, blod och hemligheter, men inte skrivet på ett otrevligt vis utan mer psykologiskt och gåtfullt. Bokserien jobbar sig bakåt i tiden, prästen David som i första boken upplevdes som en tråkig torr person visar sig i denna andra del vara en liderlig typ när han var yngre. Nu ser jag fram emot del tre som jag förmodar tar ytterligare ett steg tillbaka i tiden.




onsdag 6 juni 2018

När man borde plugga skoljuridik men inte har lust då kan man göra andra saker. Det är inte svårt alls, så fort tanken på att ta fram böckerna kommer låter man tankarna löpa iväg och fundera över vad annat som finns att göra. Här kommer några exempel:

Det går alldeles utmärkt att ta tag i den garderobsstädning som borde ha gjorts för flera månader sedan. Att ta promenader går också bra likaså att rensa ogräs i rabatten på framsidan. Tvätta är ingenting som röner särskilt stort motstånd denna dag, inte ens att ta reda på tvätten och stryka. Eftersom jag dessutom röjt i garderoberna gick det att hänga in kläderna på en gång. Bara en sån sak....

När man (läs jag) började frysa fanns inget som helst hinder att göra upp en eld i braskaminen och istället för att öppna Skoljuridikboken slå på teven och titta på Doctor Strange. Till det ordnade jag en god matjessallad med brynt smör.

Sådär, nu har jag berättat hur man gör för att fokusera på andra saker än det man borde fokusera på...inte svårt alls. Jag har det i mig...en naturlig talang! Funderar på om det är något jag borde satsa på i större skala, att lära ut den konsten alltså, jag skulle ju kunna åka runt och föreläsa. Tänk om jag har funnit vägen till rikedom och evig lycka?!

Det blev några högar sedan garderoben rensades. 

Matjessallad med brynt smör till middag. 

Eld, värmefilt och Doctor Strange på teven!

söndag 3 juni 2018

När jag var yngre trodde jag alltid att min pappa skulle bli jättegammal, säkert hundra år. Dels eftersom han tränade och skötte sin kropp, dels eftersom min farfar var en riktig krutgubbe på drygt hundra som fortfarande klättrade i stegar en bra bit över nittioårsdagen. Jag såg framför mig hur pappa likt farfar skulle åldras sittande vid köksbordet med korsordet (fast farfar läste kristna texter) framför sig och radion på i bakgrunden. 

Nu blev det inte så, istället drabbades han av ALS och hann precis bli pensionär innan hans andningsmuskulatur slutade fungera i november för snart femton år sedan. 

Idag skulle min pappa ha fyllt åttio år om han fått leva. På väg till graven för att plantera en ros tänkte jag extra mycket på den där sista sommaren pappa levde. Jag tänkte på alla utflykter vi gjorde, på all värme, alla skratt och fina minnen vi skapade som sedan fanns kvar när allt tog slut i novembermörkret. Jag tänkte också på den sköna känslan som jag hade då och fortfarande har av att ingenting fanns osagt mellan oss. Inget gammalt groll som inte var utrett eller något annat som jag ångrat att jag sagt eller gjort, eller inte sagt eller inte gjort. 

När jag idag letade bland gamla bilder för att hitta foton på två av Antons kompisar fann jag en bild på pappa från hans sista sommar, 2003. Den är tagen på en av alla utflykter vi gjorde, förmodligen från Sjönäsdammen. Det är precis så jag kommer ihåg min pappa, för trots sjukdomen är han sig lik. Med glimten i ögat och med ett leende som lovar bus. Det var min pappa det!


Med glimten i ögat, trots den dödliga sjukdom han levde med.

lördag 2 juni 2018

Solen lyser återigen från en klarblå himmel. Inte en enda liten molntuss syns till när jag ser ut genom rutorna i mitt växthus. Jag sluter ögonen och lyssnar till alla ljud jag kan lokalisera. Vindens sus, flugornas surrande, bilar som kör förbi, steg mot asfalten när någon kommer promenerande, . flaggstångslinans rytmiska slag mot flaggstången, vindspelet som plötsligt klingar till, ljudet av glasflaskor som krossas borta vid återvinningen men mest av allt hör jag småfåglarnas sång.

På tal om småfåglar, i morse vaknade jag till vid femtiden en kort stund och då hörde jag så vacker sång genom myggdörren. Återigen önskade jag att jag kunde komma ihåg hur de olika fåglarnas sång låter. Jag har försökt att lära mig men det går inte. Visst, jag kan känna igen och komma ihåg hur några fåglar låter ett kort tag men så är den kunskapen borta igen....hur kråkor, skator och björktrastar låter däremot...det har jag inga svårigheter att komma ihåg....märkligt....

Jag kan faktiskt likställa min förmåga att lära mig olika typer av fågelsång med min förmåga att lära mig sticka....det går inte alls. Jag kommer ihåg när min slöjdlärare på högstadiet kom fram till mig och tittade på min stickning, efter att jag kämpat några lektioner, suckade lite och lade huvudet på sned och tittade allvarligt på mig. Hon var tyst en ganska lång stund sen sa hon: Du får virka istället.

Så det är bara att konstatera, virka kan jag lära mig, en gång i tiden var jag riktigt duktig. Men sticka går inte, där är jag totalt obildbar. Fågelsång har jag också svårt att lära mig men fråga mig om mossor och lavar....där är jag en stjärna....eller var i alla fall....

Tänk vilken tur att vi har olika kvalitéer och kan lära oss olika...fast jag skulle verkligen vilja lära mig mer om fåglars sång. Mossor och lavar sjunger inte speciellt mycket....

fredag 1 juni 2018

När jag vaknade tidigt i morse och inte kunde somna om läste jag några artiklar på nätet och blev bekymrad. Eller bekymrad, det är ett alldeles för mesigt ord för att beskriva vad jag kände. Faktum är att i princip alla känslor man kan ha bubblade runt, förutom glada och lyckliga känslor då. Alla känslor skapade en stor klump i magen och tankarna snurrade.

En av artiklarna jag läste fick mig att fundera hur det ens kan vara möjligt i ett som jag gärna vill tycka, upplyst 2018? Vadå undrar ni nu? Jo, jag antar att ni också läst om klassen i Upplands-Bro som skrev en högst olämplig text till den banderoll som skulle sitta på deras studentflak. "#Metoo för kvinnor som försökt ligga sig till framgång men misslyckats".....

Alltså, på riktigt, hur är det ens möjligt efter allt som kommit upp i ljuset sedan kvinnor världen över började berätta om övergrepp de råkat ut för, i yrkeslivet likväl som privat, att någon ens kan komma på tanken att skriva en sån text (även om de i artikeln förnekade att de skulle ha den på studentdagen....).

I den aktuella klassen går det både tjejer och killar tydligen och man hade kommit överens om att den text som fick flest röster skulle användas. Och nu vet ju hela Sverige vilket textförslag som vann. Gissa om jag tror att tjejerna är i majoritet eller minoritet i just den klassen?

Det mest patetiska och sorgliga är att de elever som intervjuas i artikeln låter stolta över sitt tilltag...de berättar att de ville göra ett plakat som beskriver vilken jargong de har haft i klassen...de ville att texten skulle spegla det grova språk de använt och att den text de valde är ett internt skämt och att det betyder mycket för dem och de ville bära med sig minnet av den i framtiden. Jamen hör de inte själva hur urbota intelligensbefriande det låter??

Det var där och då, när jag läste de meningarna som min puls började skena och frustrationen stod som luddigt vax ut ur öronen.

Snacka om att skolan (och hemmen framförallt) har misslyckats....någonstans har den värdegrund som är grunden i vår läroplan och borde vara grunden i vårt samhälle gått förlorad. Så totalt upplöst och tillintetgjord att jag för en stund kände en tröstlöshet som inte går att beskriva. Det som gjorde och gör mig extra bekymrad är ju att även om den jargong som tydligen råder bland de unga i den klassen så tror jag inte att den plötsligt bara uppstod när de träffades första dagen på gymnasiet för snart tre år sedan. Nej den kommer förstås från vuxna. Barn och unga ser och lär av vuxna. De härmar oss i det vi gör och det vi säger.

Jag hoppas verkligen att någon kan hjälpa dem att rensa bort luddet som så tydligt stoppar vägen till de hjärnceller som ska hjälpa dem att bete sig som medmänniskor med empati och tolerans. Annars kommer de att få det svårt i livet....empati och tolerans är nämligen en framgångsrik väg att vandra. Det är en väg man inte ska välja bort, aldrig någonsin.

Då i den tidiga morgontimman kände jag plötsligt en smula hopp ändå, mina tankar gick till min egen son och hans vänner....de vet tack och lov vad värdegrund är och hur man beter sig mot andra människor...faktiskt är det nog så att de allra flesta ungdomar vet det när jag tänker efter. När jag kom på det kändes det plötsligt lite bättre...och de med luddet i hjärnan som tycker att det är okej att skämta nedvärderande...karma kommer att hinna ifatt dem.