fredag 9 mars 2012

Då var det gjort, en cykel har fått en lapp med vårt namn och telefonnummer på sig. Nu gäller det bara att få tag i nån som kan frakta hem den till oss. Ja, sen ska den betalas förstås...
Sudden är i alla fall mycket nöjd med sin nya cykel. Den kommer han att kunna ha länge. Tur det med tanke på vad cyklar kostar nu för tiden.
Efter cykelköp var det dags att kolla på kakel. Den butiken fanns i princip vägg i vägg så det gick rätt snabbt, eftersom jag visste vilket kakel jag ville ha, till hyfsat pris dessutom. Det fanns ett annat skithäftigt glaskakel men det kostade 1600 kronor per kvadratmeter så det gick fetbort som sonen skulle ha sagt....
När magen fått sitt i form av några saftiga hamburgare, var det vitvarubutikens tur och därefter togs bilder på sonen till hans ID-kort.
Tanken var att vi skulle gå på stan sen men vi tittade på varandra och sa: nu åker vi hem...
Nu sitter jag och ser på skidskyttestafett med en kaffemugg i handen, men det gick inte så bra för stackars Ted. Snacka om uppförsbacke för övriga och vilken ångest för stackarn som misslyckades på första sträckan.      



Krispiga tulpaner!


Det är fredagmorgon, sonen sover i källaren, jag läser tidningen och dricker kaffe. När affären öppnar ska jag nog åka och handla så att det är gjort innan vi åker till stan för att titta på födelsedagspresent och Sudden ska ta kort till ID-handlingarna.

Ser på nyheterna också, så här dagen efter kvinnodagen handlar det fortfarande om våld mot kvinnor.
Enligt en alldeles färsk undersökning har så många som var femte kvinna, nån gång i ett förhållande utsatts för kränkningar av den de lever med, psykist eller fysiskt. Skrämmande.

Sen blir ju de stackars kvinnor som faktiskt kommer så långt som till polisanmälan inte alltid trodda, utredningar läggs ner för att ord står mot ord. Alla vågar heller inte polisanmäla på grund av hot från den som utsätter dem för övergreppen. En förfärande stor del av utredningarna läggs ner på grund av bristen på bevis.

Svårt med bevis när övergreppen sker bakom stängda dörrar, ännu svårare om misshandeln är av psykisk karaktär, då gömmer sig ju skadorna under ytan och går inte att visa upp på samma sätt som blåmärken eller andra mer påtagliga skador. Usch, så mycket elände.

Jag hoppas verkligen att medias fokus som just nu läggs på den här typen av våld gör att fler kvinnor får kraft och ork att lämna ett destruktivt förhållande.