Jag läste i tidningen i morse att bokrean började idag. Det är konstigt men numera går den nästan obemärkt förbi. Hade jag inte läst om det i tidningen hade jag inte haft en aning om att det var dags igen. Jag måste säga att jag saknar känslan av att bläddra igenom den katalog som brukade komma hem innan rean. Att i lugn och ro sitta och fylla i listan över böcker som skulle förhandsbeställas. Känslan att sedan hämta sin kasse med böcker och gå hem för att titta i dem, läsa och bara njuta av att ha en mängd nya böcker.
Jag saknar också känslan av att gå runt bland bokborden innan kassen hämtades ut för att se vilka eventuella fynd som inte hade förbeställts. Ofta blev det några konst- eller diktböcker extra hem i kassen. Det som var tufft var att bokrean alltid började några dagar innan lön...så det gällde att ha kvar att handla för.
Men nu är det som sagt andra tider....inga kataloger kommer hem, det går inte längre att förbeställa. Men jag förstod av artikeln i tidningen att bokhandeln fortfarande öppnar tidigt på morgonen för de som vill fynda bland alla billiga böcker. När jag åker ner till stan nästa gång måste jag nog trots allt ta mig en tur bland reaböckerna, kanske kan det bli några fynd trots avsaknaden av bokkataloger.
Annars är det mesta som vanligt, förutom att sonen eventuellt blivit laktosintolerant också. Hans mage har inte varit sig lik ett längre tag nu men efter en period helt utan mjölkprodukter blev det bättre. Då bjöd mamman på en middag där ostsås ingick...då var det kört igen. Så nu rensas laktosprodukterna ut och kylskåpet har fyllts på med sånt som är laktosfritt. Blir magen bra får vi prova att föra in mjölkprodukter vartefter och se hur det går då. Det enda jag funderar över är om man måste tillföra kalcium på något annat sätt? Men det är snart dags för hyposensbehandling igen så vi får väl fråga då.
En annan sak som inte är som vanligt är att jag är hemma trots att det är tisdagkväll. Min snälla mamma körde sonen ikväll för att jag skulle få hinna undan här hemma. Då kom migränen som ett brev på posten. Det var bara att borra ner med huvudet i kudden och vänta på att medicinen skulle börja verka. Tack och lov börjar det bli bättre nu men istället känner jag mig totalt slut så jag tror allvarligt talat inte att det blir särskilt mycket gjort. Vilokväll, det är vad det blev av det hela...i alla fall för mig.
