Idag fick jag tummen ur, äntligen skulle Fylking ropa! Jag har städat. Okej inte nåt av mina "problemområden" utan en helt vanlig städning som i de flesta hem kallas veckostädning. Hos mig går det i bästa fall under namnet månadsstädning. Ni fattar inte hur nöjd jag känner mig varenda gång jag lyckats dra runt dammsugaren i huset för att sen såpatorka golven. Jag har aldrig uträttat några stordåd i några tävlingar eller vunnit några medaljer men känslan när jag städat är som en vinst, om inte värd en guldmedalj så åtminstone ett brons. Dessutom snötvättade jag mattorna idag, så friskt och fräscht att lägga ut dem på de nyskurade golven sen. Härligt!

När jag städat klart blev det en rejäl promenad i det fina vädret. Sen var det dags för lite tevetittande. Sista avsnittet av Daredevil och som grädde på moset upptäckte jag att jag hade några Jessica Jones avsnitt kvar också. Tillsammans med en bit av den godaste paj jag gjort på länge borgade det för den bästa söndagen på ett tag. 

Alltså, jag förstår mig inte riktigt på mig själv. När jag jobbar är jag oftast fullt fokuserad och har inga problem att få saker gjorda. Under de här arton månaderna som jag studerat har har jag inte ens funderat på att strunta i att sätta mig vid datorn och plugga nån enda lördag eller söndag. Jag vet alltså att jag kan ha disciplin att få saker och ting gjorda. Helt utan problem har jag satt upp ett mål för dagen och sen fullföljt det. 

Men så kommer då den här andra sidan av mig fram. Den, faktiskt, lite lata sidan som skjuter på allt till en annan dag, en annan vecka, en annan månad, ja till och med ett annat år. I mitt hem finns mängder av områden som behöver en genomgång. En hylla i hallen som fullkomligt skriker efter en rejäl rens- och städomgång. Den har skrikit i mer än två år nu. I mitt arbetsrum finns två garderober som skulle kunna vara i fin ordning men där saker och ting (allehanda prylar) liksom tryckts in utan någon större tanke. Problemet där är att jag behöver sonen i den rensningen, på flera ställen ligger datorkomponenter, kablar och diverse teknik jag inte riktigt törs ge mig på att slänga själv (det är inte han som lagt dit delarna). Här duckar jag för för det faktum att jag skulle kunna städa och sen lägga de delarna på en hylla (istället för här och där, huller om buller) i en av garderoberna vilket förmodligen skulle göra det enklare för sonen att kunna kolla över eländet när han väl kommer hem och hälsar på. Nu har jag inte ens nämnt hyllorna i hobbyrummet, förrådet under garaget eller uteförrådet och garaget för den delen. Men nä, vem orkar liksom? Uppenbarligen inte jag.

Fast allvarligt talat, hur svårt ska det vara egentligen, att plocka fram den där studiedisciplinen, det där jävlar anammat jag använde mig av varenda helg för att systematiskt börja gå igenom alla områden i huset som skulle behöva lite omtanke? Borde ju vara plättlätt kan man tycka. Men, nä, det är det inte. Faktum är att för mig känns det som samma problemlösningsnivå som kvantumfysik. Jag är helt enkelt ett mysterium. Men fatta vilken ordning det skulle bli om jag lyckades...oj, oj, oj. 

Nåja, den här helgen blir det i alla fall ingen städning, det är ju fortfarande OS, tack och lov! Bästa ursäkten!

Varför ändra ett vinnande koncept? Jag menar, vad är bättre en tidig söndagsmorgon än att slappa i soffan med en mugg nybryggt kaffe, tända ljus och OS. Just nu, i mitt fall, ingenting. Därför parkerar jag här ett tag under förmiddagen. Men samtidigt har jag bestämt mig för att gå en match mot amöban i tvättstugan. Målet är att vinna över den under dagen. I detta nu leder amöban med 3-1 men jag ska nog lyckas slå ur mitt underläge. Snart har jag förhoppningsvis utjämnat och är i ledning. 

Vad som ska ske senare under dagen är oklart. Det finns ju en hel del sport att ta del av, men jag lär nog gå en promenad ändå. Jag har upptäckt radiosporten, funkar ju kanon att ha den i öronen under promenaden. Då missas ingenting när det gäller det som händer där borta i Peking. För hur trivsamt det än är att slappa i ett soffhörn så mår i alla fall jag bra av att röra på mig också. Så med sport i lurarna och dubbar under kängorna ska jag se till att slita mig från mitt favorithörn. Fast inte än...nej, inte än. Måste ju tänka på kampen mot amöban också.  

Nu...nu kan jag pusta ut helt och hållet. I fredags kväll kom mejlet med de glädjande nyheterna att de sista uppgifterna var bedömda. Det innebär att inte finns mer att göra eller vänta på när det gäller studierna. Alla kurser ligger inne i Ladok och jag har skickat in ansökan om examensbevis. Känslan går faktiskt inte riktigt att beskriva, svävar nog lite på moln. Tänk att 18 månader gick och att de avklarades utan en enda restuppgift. Lite stolt över mig själv är jag allt. När pandemin drar sin kos och vi kan börja leva lite mer normalt ska jag se till att fira. Men än så länge har jag fullt upp med att njuta av mina lediga helger, det är firande nog.  

Idag passar det med ett boktips igen. Det är Inger Alfvéns bok "Berget dit fjärilarna flyger för att dö". Den här boken handlar om en ung man, svårt sjuk som längtar efter den lindring döden skulle kunna ge honom. Han får kontakt med en kvinna som är av den åsikten att alla ska få avsluta sitt liv när personen vill. 

Det är en komplex bok, huvudpersonen uppvisar flera olika sidor av sig själv och sitt sätt att se på livet. Texten vindlar och ibland följs huvudpersonen i ett jag-perspektiv och ibland beskriver han sig själv utifrån. 

Boken är lättläst men ändå inte. Den kräver att läsaren är med i textens alla vindlingar. För mig tog det en stund att komma in i boken och tycka att den var bra. Men till slut kom jag till det läget att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Det kanske du också gör om du läser den!