Ligger i soffan och slökollar på teven. Mätt i magen efter att ha ätit födelsedagsmiddag med mamma och sonen på Varvsbergets restaurang. Eftersom sonen hade träning idag, som vanligt, hann vi inte riktigt gratulera henne innan så då passade det bra att äta middag ute tillsammans. Dessutom var det väldigt god mat så paltkoma är nära.

Här där jag ligger i mitt soffhörn hör jag sonen snacka och skratta med kompisarna över nätet. Härliga porlande skratt ändå från magen. Ibland följs skrattet av ett desperat utrop "Du måste ge mig mat, jag dör..." eller något annat lika dramatiskt.

Då blir kontrasten mot det program jag ser på så väldigt stor. Ett program från Storbritannien som handlar om barn som slår sina föräldrar...eller det är i alla fall vad titeln på programmet säger att det handlar om. Fast egentligen handlar det om barn som har någon form av funktionsnedsättning. I form av exempelvis ADHD eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Barn som lever i familjer där de vuxna inte har redskap att hantera deras utbrott och ge dem det stöd de behöver.

Det gjorde ont inombords att se. Ändå kunde jag inte låta bli att titta klart. Tack och lov fick familjerna stöd och både barn och vuxna fick hjälp att hantera de situationer som uppstod. Däremot inser jag vilken oerhörd skillnad i skolsystem det är mellan vårt land och England. Där blev barnen avstängda från skolan och var inte välkomna tillbaka om de inte skötte sig. En pojke hade inte fått gå i skolan på sex månader. Sex månader...det är länge. Tack och lov blir insikten att det inte är barnens fel att de har ett visst beteende större och större hela tiden, även om vi har mycket kvar att lära här hos oss också.

Jag lindar in mig i sonens skratt igen....

Utsikt från Varvsberget.