Lyssnar just nu på journalisten Lars Weiss som gripande berättar om saknaden efter sin döde son. Han har skrivit en bok om minnen, tankar och upplevelser. Han beskriver hur sorgen och smärtan nästan fick hans kropp att stanna av när det precis hade hänt. Det berör och påverkar långt in i mitt hjärta när jag lyssnar till hans berättelse.
På nyheterna berättar de att lokalvårdaren som först blev anklagad för att ha stulit SL:s tåg, nu är friad från anklagelserna. Tänk hur media påverkar oss, de flesta trodde nog på det som stod i tidningarna och berättades om på nyheterna, att hon stulit tåget. Så även jag, nu visar det sig att det var fel. Det får i alla fall mig att tänka till och inse att man inte ska vara så snar att döma. Sanningarna presenteras inte i tidningar och på nyheter. Sanningarna behöver mer än ett ytligt skrapande för att komma fram i ljuset. Sanningar behöver lite sansad saklighet.
Gisslandramat i Algeriet går in på sitt fjärde dygn, en algerier som släppts berättade i en intervju att terrorgruppen sa att de i första hand var ute efter "korsfararna". Vilken tidsålder lever de i?
Jag önskar vi kunde leva tillsammans, acceptera varandras olikheter och acceptera andra människor för vad de är. I början och slutet är vi alla lika, tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg det under den tid våra liv pågår.
Lance Armstrong, den sedan länge misstänkte fuskaren, erkände doping igår när han intervjuades av Oprah. Tänk så många cyklister han har förstört för....undrar hur han värderar sina vinster nu? Han säger dessutom att han vill tävla igen...hur tänker han då?
Jag undrar vad han tjänar på detta, jag har svårt att tänka mig att det är dåligt samvete som får honom att berätta, nog tror jag att det rasslar i fickorna, eller snarare prasslar. Fast nu dömer jag ju igen, utan att veta hur det egentligen är......
Jag kan inte hjälpa att jag funderar på hur många andra idrottare det finns runt om i världen som tar till förbjudna preparat i sin jakt på resultat. Hoppas de är färre än man kan tro.
Idag ska jag göra mitt bästa för att vila knäet, men det är inte så lätt. Jag har saker jag behöver göra, inga stora grejor men de kräver att jag är uppe och går. Med kryckor går det dessutom inte så bra att göra dem, då är händerna upptagna. Hm, jag får helt enkelt ta ett litet steg i taget...förhoppningsvis kommer jag långt!
