Jag funderar så på vad det är som får en del att ställa sig på skidorna för att åka de långa milen till mål.
I spåret finns bland annat killen som åker för att eventuellt kunna håna brorsan som inte tog sig i mål ifjol. Eller kvinnan som åker för att stötta sin man...hon har aldrig åkt skidor (sa hon, svårt att tro). Eller de som åker för att de slagit vad med någon. Jag beundrar alla dessa åkare som med entusiasm tar sig an denna svåra uppgift.
I spåret finns också Frida Wallberg som juni 2013 knockades under en boxningsmatch och fick en hjärnblödning. Snacka om att hon måste ha en fantastisk kämpaglöd som på så kort tid tagit sig så här långt. Hennes utmaning den här dagen är nog bland de största. Under intervjun innan loppet berättade hon att hennes huvud fortfarande inte är riktigt med (som hon uttryckte det själv). Det hördes även på talet, lugnt och eftertänksamt. En fantastisk kvinna är hon i vilket fall och jag hoppas verkligen att hon når sitt mål både den här dagen och sedan.
Det som också fascinerar är alla glada miner jag ser, leende människor som går fram i spåret på grund av de långa köerna. Åkare som får stanna och skrapa bort tjocka lager av snö som frusit fast under skidorna, men nog ler de alltid. Det gör att man på något sätt kan förstå magin med att åka detta långlopp...inte för att det lockar mig...men jag kan ändå förstå att det finns de som blir lockade.
Det som lockar mig just nu är längtan efter lediga soliga dagar. Dagar när jag kan öppna upp mitt växthus och sitta i solen med en mugg kaffe. Något som inte kommer att hända idag då det flyger snö i luften. Jag inser att årstiderna luras med mig och alla andra. De får oss att längta efter våren men ännu är det länge kvar innan vintern släpper sitt grepp. Men nog hoppas jag att sportlovet bjuder på någon solig dag....då vet ni var ni hittar mig!
