söndag 31 januari 2016

Nu har jag precis kollat igenom gårdagens tävling på SVT play. När jag satt på läktaren och tittade igår var jag alldeles för hispig för att överhuvudtaget ta in allt som försiggick på mattan. Då konstaterade jag mest att våra grabbar var oerhört nervösa och inte riktigt presterade som de brukade.

Att plötsligt stå på mattan i ett stort mästerskap och inte i en vanlig tävling gjorde stor skillnad. Bara det faktum att ha tv-kameror riktade mot sig som registrerar allt kan ju göra den lugnaste nervös. Men nu har de den erfarenheten och vet hur det känns. När de beskrev efteråt hur de upplevde det måste jag säga att jag är förvånad att de presterade alls och inte hade glömt varenda teknik....det hade nog hänt mig....jag konstaterar i alla fall att vi som är vana vid att se dem under träningar inte kände igen dem. Nu hade det nog blivit silver även om de presterat på topp, därtill var motståndet för hårt, men poängskillnaden hade blivit betydligt mindre.

Hur som helst är det fantastiskt att de fick tävla i SM, att ha nått en sån nivå att de kvalificerade sig till nåt så stort. Som förälder är jag rätt stolt....okej det är en underdrift....jag spricker nästan (visst får man säga det utan att skryta?). När jag såg killarna stå där på prispallen och ta emot sitt silver strålande av glädje fick jag laga och lappa akutsprickor i min fasad!

Sen tycker jag att de har en skön inställning till sin satsning, de tränar och tävlar för att det är roligt. Det räcker så långt det räcker. När landslagscoachen pratade med dem om en satsning mot landslaget var de lätt tveksamma för de konstaterade att de har mycket plugg också....

Nu börjar i alla fall livet efter SM, vanliga träningar och inte samma rädsla för sjukdomar och skador. Nästa lite större tävling kommer först i april. Det känns rätt skönt faktiskt.

Strålande glada och nöjda grabbar på prispallen.

Silvermedaljörerna!

Silvervasen och blommorna pryder bordet i vår hall. Sen får nog vasen flytta in i prisskåpet.