Läser i dagstidningen idag att ännu en ung människa drabbats av utbrändhet i sitt arbete med att ta hand om äldre. Ännu ett tecken på att något är fel i vårt välfärdsland.

Alla arbeten som handlar om att ta hand om människor på ett eller annat vis upplevs stressigare och stressigare. Det verkar inte spela någon roll om man arbetar i skolan, inom vården, socialtjänsten, med alla äldre eller på förskolan. Stressen och känslan av otillräcklighet verkar råda överallt.

Någonstans på vägen verkar det ha glömts bort att människor inte bara behöver matas med kunskaper eller bytas blöjor på utan alla behöver mer av mänsklig närhet och omtanke. Att bli äldre är inte alltid så roligt, från att ha varit van att klara allting själv behöver du plötsligt hjälp med i princip allting.

När man går från att vara en självständig individ till att bli beroende av andra hela tiden då är det viktigt att personalen som arbetar med att hjälpa har tid och inte behöver känna samvetsstress över att bara hinna med det allra mest nödvändiga.

En klapp på kinden, någon som sitter ner med dig och pratar en stund. Någon som har tid att se till att du får komma ut på en promenad. Kanske läser tidningen för dig förutom allt det som måste göras, mat, tvätt, toabesök, dusch, bäddning, nattning för att nämna några saker.

Vi människor föds, tillbringar kanske tid på förskolan innan vi börjar skolan för att så småningom ta oss vidare i livet innan vi blir äldre och återigen behöver omsorg för att klara vardagen. Dessemellan kan det tänkas att vi blir sjuka, eller har en familjesituation som gör att vi måste få hjälp av socialtjänsten eller ta hjälp av samhället på annat sätt.

Jag har tyvärr ingen universallösning på problemet annat än att krasst konstatera att prioriteringarna måste ändras. Människor måste få rätt förutsättningar för att orka arbeta med människor, annars kan vi inte kalla oss för ett välfärdssamhälle längre.