Skolprat

          Jag har funderat mycket över det där med trivselregler i skolan. Oftast fokuserar man på att det ska vara tyst, att man inte ska störa andra och den typen av regler. Men efter att i vintras någonstans på nätet ha sett en annan typ av regler där man mer fokuserar på inlärningen i klassrummet snickrade jag ihop ett förslag i slutet av förra terminen utifrån det jag kom ihåg. (Naturligtvis kom jag inte ihåg var jag sett dessa annorlunda regler). De tänker jag presentera för eleverna när terminen startar, sen kan jag bara hoppas att de köper min idé.....Ungefär så här tänkte jag att de ska vara: 

· Alltid kampsportstilen! = Fullt fokus på lektionens innehåll och mål.

· Tävla inte med andra. Jämför dig inte med andra utan bara med dig själv. Då ser du att du utvecklas och det är intressant.

· Att misslyckas är inte farligt. Att få misslyckas är    nödvändigt för att lära sig.

· Ta aldrig ordet från någon annan.

· Stöter vi på problem, ja då löser vi problem.

· Lyssna till dig själv, dina kompisar och din lärare.

· Fråga när du inte förstår.

· Alla tänker, tycker, prövar och deltar.

· Den här regeln äger: Alla har rätt att svara fel, det är okej.

#fulltfokus#nohandsup#vågafejla#vågamisslyckas#vågasvarafel

Angående nationella prov
Om resultaten i de nationella proven ska kunna användas formativt borde de väl ligga i år 2, 5 och 8 tycker jag. Eftersom elever ofta byter lärare efter 3:an och 6:an eller skolform efter 9:an.

Tankar om avhandlingen "Att bedöma elevers läsförståelse" av Barbro Westlund (2013)

Att en avhandling kunde få mig att ligga i soffan och läsa hela dagen, frivilligt, trodde jag inte. Men det lyckades den här boken med. Mina tankar snurrar och jag är sugen på att fortsätta lära mig mer om detta. Här kommer i alla fall mina tankar om boken och om några av de svar Barbro Westlund fick.

Antalet intervjuade lärare i avhandlingen är inte så stort, något Barbro Westlund påpekar. Signifikant är ändå att de lärare som intervjuas i de båda länderna är relativt samstämmiga i hur de ser på läsförståelse och bedömning. Det gör att hon ändå kan dra slutsatser av hur bedömningsdiskurserna skiljer sig i de aktuella skolorna i de båda länderna. Hon är också noga att påpeka att eftersom undersökningen gäller ett begränsat antal skolor i de båda länderna går det inte att dra slutsatsen att det är så i hela landet.
Det som framförallt slår mig är det faktum att lärarna i Kanada i mycket högre grad verkar ha en samstämmig syn med sina rektorer.

En annan utmärkande sak i hennes undersökning är att i Kanada har lärarna fått fortbildning och arbetat aktivt med läsförståelse utifrån aktuell forskning, medan lärarna här hemma lämnats åt sitt öde utan någon förklaring till varför ett visst bedömningsstöd ska användas.

Hur lärarna uttrycker sig när de gör bedömningar, muntligt och skriftligt, skiljer också de båda länderna åt. Där lärarna i Kanada är sakliga och kommer med konkreta saker att utveckla talar de svenska lärarna om stark, toppenbra, vill inte lära och så vidare. Bedömningen i Kanada mynnar dessutom ut i att läraren vet hur han/ hon ska lägga upp sin undervisning för att eleverna ska utvecklas maximalt, medan i lärarna i Sverige ofta beskriver vad eleverna ska förändra.

Hur lärarna ser på vad läsförståelse är skiljer sig också åt. Där svenska lärare pratar om att hinna läsa mycket och kunna läsa mellan raderna nämner lärarna i Kanada inte alls förmågan att läsa snabbt och mycket. Däremot trycker de på förmågan att lära sig förstå hur man hittade kunskaperna mellan raderna, metakognitivt lärande.
I Kanada undervisas flera gånger i veckan aktivt i läsförståelse utifrån olika strategier: att förutsäga, undersöka, ställa frågor samt sammanfatta ( i gruppdiskussioner). Lärarna i Sverige såg på läsförståelse som att läsa texter och svara på frågor enskilt som ett sätt att bedöma om eleverna har ett visst mått av läsförståelse.

Tack och lov håller ju detta på att förändras så sakta, i takt med att formativ bedömning och formativt lärande får fäste i den svenska skolan. Efter att ha läst klart avhandlingen inser jag återigen att bedömning för lärande är så mycket mer än punktinsatser i vissa ämnen.

Att hitta ett formativt förhållningssätt som sträcker sig genom hela skoldagen, där har vi utmaningen. Det är dit vi ska men för att komma framåt börjar vi ofta i något ämne och utvecklas därifrån. Naturligtvis är det rätt väg att gå, förändringar tar tid och måste få göra det även om det gäller att inte fastna i metoder utan ta till sig och förstå förhållningssättet för att kunna göra det till sitt eget.

Efter att ha läst den sista sidan känns det inte så svårt längre...eller, jo lite svårt ändå förstås men det känns mest som en utmaning jag är redo att anta. Jag tror att genom att fokusera på det formativa i ett större perspektiv når vi ändå fram i alla ämnen. Nu än mer än förut tänker jag att vi bör börja med svenskämnet och utvecklas därifrån, då kommer de andra ämnena med på köpet.