Idag öppnades minnesbanken när det gäller ALS och hur det påverkade min pappa och hela vår familj när han blev sjuk. Denna fullkomligt vidriga sjukdom. Min fina granne håller på med ett arbete om sjukdomen och behövde en anhörig att intervjua. Där passade jag fint in i profilen. Under intervjuandet slogs jag av något rätt märkligt. Att så många minnen av sjukdomstiden är ljusa trots att sjukdomen i sig är mörk och hemsk.
Jag är i alla fall tacksam att intresse riktas mot ALS av någon som inte själv har personlig koppling till det hela mer än ett uppriktigt intresse att få reda på mer. Det gör att fler får upp ögonen och förhoppningsvis skänker en slant till forskning så att gåtan kan få sin lösning.
Såg nyss på nyheterna att det fötts en ny liten prinsessa i England. Den nyförlösta mamman fick vackert klä upp sig och med ett stort leende visa upp sig och sin nyfödda dotter utanför sjukhuset. Jösses, kan inte en nybliven mamma få lite lugn och ro, må vara att man hör till ett stort kungahus men några dagar utanför rampljuset borde Kate kunna få, tycker jag i alla fall.
När jag såg alla människor skrika ut sin lycka över det lilla flickebarnet och jublande skråla tillsammans då tänkte jag på de barn som jag såg under Humorgalan igår kväll. De oönskade barn som lämnats av sina föräldrar för att de fötts med handikapp. Alla barn borde få mötas av ett jubel när de föds. Och kärlek, massor av kärlek.
