Oj vad jag saknade sonens sällskap i bilen idag när färden gick från Oppdal till Flekke. Dels för att det var så tyst, det gick inte att få in några kanaler och jag ville inte ödsla tid på att stanna och fixa musiken....lite dumt kan tyckas. Nästa sak som gjorde att jag saknade honom var att han är toppen på att hålla koll på gps:en. Kändes lite viktigt att inte köra fel en dag som denna när vägen gick genom landskap som gjorde att jag trodde att jag var på väg till världens ände.

Men sen....tunnlar genom fjällmassiv där den längsta var nästan fem kilometer, vägar med synålskurvor i en aldrig sinande ström, branter precis vid vägen....ibland utan vägräcke, smala vägar där det knappt går att mötas. Något norrmännen inte tänker på, de gasar på trots det. Nog pirrade det rejält i höjdrädda Katarinas fötter ibland. Då hade det varit trevligt med sällskap.

Men fram kom jag. Till Flekke och UWC Red Cross Nordic där sonen bott i två år. Imorgon är det examen med diverse högtidligheter. Som besökare har jag fått ett program att följa där det står var jag ska vara när. Tur det eftersom sonen och hans vänner har ett eget schema att följa.

Nu har jag lagt mig i sängen. Tröttheten efter dagens äventyr börjar ta ut sin rätt. Lite sömn känns helt rätt. I morgon är en annan dag. Sonens sista i Flekke.