Jag tänker ofta på min mormor. Hon var så fantastisk och kunde allt, i alla fall är det så jag tänker på henne. En trygg och närvarande mormor som lärde mig om livet. Att laga mat, baka sockerskorpor, brodera men framförallt hjälpte hon mig att se positivt på livet och att försöka vara en så fin människa som möjligt. 

Hon lärde mig att inte ge upp hur svårt och jobbigt saker än kunde kännas, att se att mitt i det nattsvarta mörker som vi ibland omges av så finns det någon liten ljusglimt som leder oss rätt. Något hon fick lära sig den hårda vägen när hon tappade synen med tre små barn bara trettio år gammal. När jag tänker på min mormor tänker jag på värme, god mat, trygghet och positiv kämpaglöd. 

Luciadagen är den dag på året då hon är extra närvarande i mitt minne. När jag var barn följde jag ofta med henne på långa och korta äventyr och resor. Under många år när Synskadades förening i Övik hade julfest var jag Lucia. Jag var mitt alldeles egna Luciatåg som sjöng för mormor och alla andra i föreningen. Vid ett av de tillfällena spelade mormor in när jag sjöng luciasången bland skramlande kaffekoppar och annat prassel. 

När jag väl flyttade hemifrån ringde telefonen alltid tidigt på morgonen den trettonde december. Samtidigt som jag lyfte luren tryckte mormor igång bandspelaren och sen fick jag lyssna till min egen röst när jag sjöng Sankta Lucia. Därefter pratade vi en kort stund och önskade varandra en fin luciadag. Det var bara under de allra sista åren av hennes liv som denna tradition slutade. Men kassettbandet finns någonstans här hemma....någon gång ska jag försöka digitalisera det så jag får lyssna på en ung Katarina när det är Lucia.

I morse tänkte jag extra mycket på min mormor, det var en sån dag idag, en mormorkärleksdag. 

Många små Lucior när det var julavslutning  på barngymnastiken. Det är jag närmast kameran. 

Min fina mormor utanför deras stuga i Sjönäs för ganska många år sedan, fyrtio eller nåt sånt....