Det är något ganska speciellt med begravningar. En sorglig stund när det är dags att ta avsked och släppa taget. En stund som skulle kunna vara mörk och tung men efteråt ofta upplevs som ljus och minnesvärd, i alla fall för mig.

Visst det är tungt för att sorgen är stark och ofta hamnar mina tankar hos andra älskade som inte längre finns bland oss. Det gör att tårarna rinner extra lätt. (Nu har ju inte jag något problem att få tårarna att rinna annars heller...) Men ändå lyckas begravningar i alla fall ge mig en känsla av ljus och värme. Så även igår när det var dags att ta avsked av ännu ett av min pappas syskon.

Mitt i det sorgliga kommer det ändå ljusglimtar, glädjen över att träffa kusiner och annan familj. Minnen som berättas, delas och blir starten på något nytt. Insikten om hur viktigt det är att ta vara på livet här och nu, att vara rädda om det vi har blir extra stark.

På väggen i det som var min farbrors lägenhet hängde "konst" som sonen gjorde för mer än tio år sedan.
Det gav en varm känsla i hjärtat.