Äntligen kan jag fylla min tid med skönlitteratur igen. Efter att ha läst mängder av intressant pedagogisk litteratur (och en del mindre intressant) under ett års tid har jag nu fått en frist på några månader där jag helt och hållet kan fokusera på nöjesläsning.
Lärarinnans sång är skriven av Vigdis Hjort. Den handlar om en medelålders kvinna som är lärare i dramatik. När en sistaårselev ber att få filma henne i ett projekt tackar hon efter viss tvekan ja. Genom hans film tvingas hon se på sig själv utifrån och hon rannsakar sig själv och tvivlar ibland på vem hon är. Det är en ganska mörk berättelse med små glimtar av ljus.
När jag började läsa boken funderade jag på om jag verkligen hade valt rätt bok att börja med efter min skönlitterära torka. Men när jag kommit en bit på väg fångade den mig och alla psykologiska suggestiva vinklar tog med mig genom bokens alla sidor till det allra sista ordet.
Jag kan verkligen rekommendera boken, kanske inte om du enbart är ute efter feelgood, men någonstans tycker jag ändå att den mitt i det mörka vindlande visar ljus och hopp. Inser att jag måste läsa Arv och miljö skriven av henne också.