Idag är det nåt slags jubileum eller vad man nu ska kalla det. Hela två år har gått sedan min sista knäfraktur. Åren innan dess stod frakturerna som spön i backen men nu har det tack och lov varit lugnt. Så ska det fortsätta har jag tänkt. Jag skulle tro att min ortoped är glad om han slipper se mig på operationsbordet igen. Skrotet i knäet är kvar som en försäkring och där får det förbli. Även om det är en av anledningarna till att jag har såna besvär. Jag skulle förmodligen inte våga gå ut på vintern utan alla sprintar, stift och jox som ryms därinne.

Den nionde december för två år sedan snöade det mängder. På väg till affären halkade jag och det var kört igen. Ambulansen tog lång tid på sig för att komma och hämta mig då väglaget var uselt. När vi kom till Ö-vik höll vi dessutom på att krocka när en bil körde ut mitt framför ambulansen. Under mina dagar på sjukhuset fick jag inga som helst besök hemifrån eftersom snön bara fortsatte att vräka ner dagarna efter olyckan så det var ingen som var särskilt sugen på att hälsa på om det inte var nödvändigt. Och det var det ju inte, jag blev väl omhändertagen där jag var. Dessutom var jag nog inte så rolig att hälsa på. Första dygnen låg jag och väntade på operation och sedan mådde jag illa av det morfin de till slut var tvungna att stoppa i mig. Men sen mådde jag bra.....

Mina två frakturfria år firades i alla fall på bästa tänkbara sätt. Med en julfest på skolan. Alla fina elever som uppträdde med verser och vackra, stämningsfulla sånger gjorde att min frakturångest hölls tillbaka idag. Det kändes bra.

Nu känns det också bra där jag sitter i soffan med en eld som sprakar i kaminen och en bok i famnen. Här stannar jag resten av kvällen.