I morse uppmärksammades jag av ett av livets små vardagsmysterier. Jag skulle ta en värktablett och öppnade som vanligt asken på fel sida. Hur kan det komma sig att jag alltid öppnar på den sidan där informationslappen sitter instoppad runt tabletterna? Undrar om det bara är jag som gör det?

Jag måste kolla om det bara är slumpen som avgör på vilken sida lappen sitter eller om det kan vara så att den där så irriterande lappen sticks in från ett särskilt håll. Då borde jag kunna lära mig att öppna på andra sidan. Hittills har jag bara blivit lätt irriterad och stängt kartongen innan jag öppnat på den sidan där jag kommer åt medicinen......snacka om välfärdsproblem....

Astmahostan river i bröstet på pojken i källaren. Den har varit envis den här gången, stannat hos sonen i snart tre veckor, mer eller mindre intensiv. Nu har den ökat i intensitet igen och det märks att det börjar ta på krafterna hos honom, han som var trött redan innan....Förhoppningsvis ger den med sig innan skolan börjar igen.

Nyhetsmorgon idag har bjudit in en kvinna som har assistans tjugotre timmar per dygn. Den tjugonde december fick hon besked att hon från första januari ska klara sig själv. Enligt henne själv kan hon inte ta sig upp ur sängen utan hjälp, hon ramlar ofta och behöver därför stöd när hon går, hon klarar inte av att sköta sin hygien själv efter så många operationer i rygg och nacke att jag inte kommer ihåg antalet.

Är detta sant är det ju förfärligt hur vi behandlar människor som är sjuka i vårt land. Nu valde motparten, försäkringskassan att avstå från att komma och bemöta henne vilket gör det svårt att ta ställning då alla sidor inte kommer till tals. Men hur som helst borde hon ju få hjälp att ordna upp situationen. Att vara sjuk och dessutom behöva slåss för att få hjälp är inget man önskar ens sin värsta ovän. Hoppas hon får en lösning på sitt problem så att hon klarar av att leva ett värdigt liv och slipper ligga med blöja i sängen och vänta på hjälp.

Spelberoende är en annan fråga som tas upp i dagens program. Det man pekar på är att man som förälder bör prata med sina barn om spelen, visa intresse, helst spela själv för att förstå vad det är som gör att man så lätt fastnar framför skärmen. Man tar också upp det faktum att ungdomarna träffar kompisarna vid datorn därför är behovet av att ge sig ut inte lika stort, de har ju redan sitt umgänge. Vilket ju faktiskt kan vara både positivt och negativt.

Jag tror att det precis som de säger är viktigt att prata med barnen om spelen och att sätta gränser. Men att jag skulle börja spela för att därigenom dela sonens intresse...vilket skämt....han har nog försökt locka mig men jag är helt enkelt inte intresserad.
Vi gör andra saker tillsammans istället, går promenader, lagar mat, ser film, diskuterar böcker vi läst och sen lyssnar jag mer eller mindre tålmodigt när han berättar om olika spel och gadgets till dem. Jag hänger också en stor del av tiden med honom i dojon på Skolgatan där han utövar sitt andra stora fritidsintresse, jujutsun.

Jag vet att många föräldrar skaffar en router med föräldrakontroll, där man kan ställa in så att internet stängs av vissa tider....tack och lov har vi inget behov av det i vårt hus eftersom sonen kontrollerar sitt spelande. Om det däremot skulle behövas, ja då fick jag problem.....eftersom det är just sonen som fixar alla inställningar och annat till vårt nätverk numera.....