Just nu sitter och funderar över om jag ska orka åka på fikajunta. Inte så att det är jobbigt att fika och surra. Tvärtom, det brukar vara väldigt energigivande och trivsamt. Anledningen är däremot mitt dumma knä...det gör jätteont när jag går. Så jag tycker faktiskt lite synd om mig. Fast det kan vara så att det är mitt eget fel att det gör ont. Kanske har jag tränat för mycket...eller så är det något annat. Smärtande är det likaväl.

På väg från jobbet till min bil var det som om någon stack in en osynlig kniv i knäet varje gång jag satte ner foten. Eftersom jag parkerar hos en granne till skolan är det en liten bit att gå, men det är inte många hundra meter....knappt två, kanske bara hundra. När jag hade gått halva sträckan funderade jag allvarligt på att ringa efter någon arbetskamrat som kunde komma och skjutsa mig den sista biten. Vid det laget var jag så arg och frustrerad över smärtan i knäet att tårarna sprutade.

Då hör jag hur en bil saktar in och stannar till. Den underbara räddaren i nöden hade sett hur jag linkade fram och erbjöd skjuts den sista biten....Underbart!! Att köra däremot är inga problem för då belastas knäet annorlunda så det besvärar inte alls. Tur det i alla fall!

Kanske är det så att fika är det jag behöver....det är ju inte långt att gå från bilen och in.....