Här har de senaste veckorna gått i ett rasande tempo. Många trådar att nysta ihop så här i slutet av arbetsåret, trådar att fästa inför nästa läsår och en känsla av att lugnet snart infinner sig.
Sonen kom hem från Lund i början av midsommarveckan. Så nu njuter jag av att ha sällskap på många av mina promenader, att inte enbart laga mat till mig själv och att kunna prata om stort och smått mest hela tiden.
Mina utslag börjar äntligen ge med sig, men kvar finns frågan vad som utlöste hela eländet? Säkert är i alla fall att det inte är förrän nu när jag börjar bli bättre som jag fattar hur sjujävligt det har varit hela våren. Först min gömda urinvägsinfektion som gjorde mig onaturligt trött en längre period, sen ögoninflammation och mitt under den tiden började utslagen och klådan. Det födelsemärke som började växa och klia opererades bort i början av sommaren och dagen innan det var dags att ta stygnen stöp jag på en grusväg och tog emot mig med armbågen som samlade på sig en stor del av gruset från vägen. Nu läggs den om med jämna mellanrum för att den inte ska bli infekterad och ställa till med mer besvär.
Jag tänker att det räcker nu och då känns det lämpligt att min första semesterdag infinner sig imorgon. Nu blir det ett antal veckor med vila och bara göra det jag känner för dagar. Precis som det ska vara och till en början dessutom tillsammans med sonen. Det kan inte bli så mycket bättre!
