Snöfallet under förmiddagen drog mig ut, på med kläder och sen var det bara att pulsa fram. Inte den bästa aktiviteten för mitt knä men så skönt för resten av kroppen. Flingorna dansade i luften och gjorde att jag nog såg ut mer som en snögubbe än människa.

Mitt första stopp blev pappas grav, där jag tände ett ljus. Med ryggen mot vinden fick jag eld på tändstickan och när ljuset tagit sig gick jag vidare. Jag tog då omvägen via mor genom ett näst intill öde Bredbyn på min väg hem igen. Det var inte så många som var sugna på att ta sig ut denna dag och pulsa fram i snön. Köra bil kan inte ha varit någon höjdare heller, det var lätt konstaterat.Jag tror jag såg två bilar på hela den stund jag var ute....ovanligt.

Väl hemma sjönk jag med gott samvete ner i soffan och kollade in skidor på teven....lagom ansträngande. Under tiden funderade jag över vad jag ska bjuda på när det är dags för årets glöggmingel, några gamla godingar och några nya kommer det att bli. Listan är klar. Nu gäller det bara att planera för tillverkning av godsakerna också.

Medan jag låg där och funderade tänkte jag tillbaka på de sista veckorna i augusti när jag varje söndag hade en massa energi till att göra saker här hemma, energi jag trodde att jag skulle ha kvar hela hösten. Förmodligen var det bara abstinens efter sonen, det gick snabbare att vänja sig vid att vara själv än jag trodde det skulle göra, om än jag längtar förfärligt mycket efter honom. Lite lurad känner jag mig dock, jag som trodde att söndagar skulle bli min hemmafixardag....grundlurad.

Visserligen fick jag massor av mental energi i fredags kväll när filmkväll och bad under stjärnorna med goda vänner stod på programmet men den räckte inte riktigt hela helgen. Fast lite hade jag nog kvar för plötsligt fick jag för mig att städa skafferiet, som tur var tog det inte särskilt  lång stund så nu kan jag med gott samvete slappa ett tag igen.....Nej just ja, ved, jag måste ta in ved....

Ljuset lyser för pappa. 

Öde åt ena hållet. 

Öde åt andra hållet.

Städat.

När jag drog upp rullgardinen alldeles nyss och tittade ner mot macken såg det alldeles disigt ut i luften....något förvånande men sen såg jag att det var snö och inte dis. Tro om det faktiskt är så att snön är här för att stanna? Det skulle ju vara trevligt, hoppas bara att det fäster på isen under annars blir det farligt att gå och mycket lätt att halka. Tur att jag har dubbar, men för alla som inte har det gäller det att se upp.  

Med snöfallet kom julmyset ännu närmare, lusten att "jula" till det här hemma blev väldigt stark....men än är det för tidigt. Ett tag till blir det till att drömma, längta och kanske planera lite. Fast nu brukar ju jag inte planera så mycket, jag gör mest det jag känner för inför advent och jul....men just i år kan jag konstatera att jag känner för väldigt mycket.  

Om det är för tidigt att "jula" så är en eld i braskaminen, tända ljus och gott kaffe inte fy skam det heller. I lyktan på bron tände jag också ett ljus, det lyser för pappa idag, fjorton år av saknad. Åren har verkligen gått snabbt, det märks framförallt när jag tittar på sonen som var fyra år när pappas kropp inte orkade längre, nu är han en vuxen ung man med hela världen för sina fötter. 

På tal om sonen, igår kväll hade jag ett långt samtal med honom då han ska presentera ett arbete och ville ha lite feedback på det. Under det en och en halv timme långa samtalet hann vi med att diskutera annat än skoljobb också, bland annat längtan efter glögg, mammas mat och en del snack om Star Wars.....

December har alla förutsättningar att bli en önskemånad både vad gäller mat, jul, ljus, umgänge med familj, vänner och släkt och naturligtvis premiären på den nya Star Wars filmen (som vi ska se i London). Men vi tar månaden som den kommer, en sak i taget och om än inte allt blir som man tänkt får man ta det som det blir. Om tio dagar anländer sonen till resecentrum för ett efterlängtat lov...