lördag 27 mars 2021

Det här med ålder är inte helt enkelt att definiera. Eller, jo det är det, om det enbart är årtalen som räknas. Då är det ju faktiskt rätt enkelt. Fast ålder för mig är inte enbart det faktiska årtalet, det handlar lite om känsla men framförallt har jag kommit på att det handlar om verklighetsuppfattning, framförallt min egen.

Den, verklighetsuppfattningen, är väl inte helt korrekt för att uttrycka mig diplomatiskt. Jag har länge definierat mig som femtio plus. Men för ett tag sen började jag fundera över om kroppen verkligen ska knirra och knarra som den gör vid den åldern? Jag menar, efter att ha tillbringat ett tag i mitt favorithörn i soffan, är alla leder så stela att stilen när jag går liknar en ankas. Eller när jag suttit i kontorsstolen för länge...eller när jag kliver ur sängen på morgonen....eller ur bilen efter en lite längre sträcka...eller....listan kan göras väldigt lång, känslan är att den aldrig tar slut faktiskt. Och det där är ju bara fot-, knä- och höftleder. Då har jag inte ens börjat prata om alla andra leder som knorrar. 

Då slog det mig plötsligt....jag är inte femtio plus längre, jag insåg att det är dags att tänka sextio minus. Alltså hur gick det till? Jag tycker att det var alldeles nyss jag firade min femtioårsdag. Ja, jag vet att åren går, där är jag och mitt förnuft helt överens. Men förnuftet och känslan är inte alls på samma planhalva. Därför tänker jag att det är dags att få dem att samarbeta. Även om det kanske dröjer ett tag innan jag fullt ut kan acceptera att jag närmar mig sextio (med stormsteg) är jag ändå så otroligt tacksam att jag får närma mig nästa jämna åldersnivå och inte behöver ha värre besvär än lite knirrande och knarrande i kroppen. Alternativet tilltalar inte. Dessutom, jag älskar att fylla år och fira och det är ju i alla fall några år kvar innan det är dags att fylla jämnt för mig. Då borde väl pandemin ha gett sig så vi kan ha fest, eller hur!?