fredag 25 december 2020

Skrapdan kom och gick, julafton likaså. En annorlunda julafton men fridfull, stämningsfull och fin. Gamla traditioner stöptes om i ny form och blev minst lika bra, om än annorlunda. 

Annorlunda var även känslan denna juldagsmorgon när jag som vanligt tog en promenad i den tidiga timman. Precis som vanligt lyste marschaller genom byn, de lyste vid kyrkan och vid några hus här och där men det var också det enda som var som vanligt. 

Fackelbärarna vilade detta år, fullt förståeligt och väldigt klokt, men med det följde att juldagsmorgonens sedvanliga magi också vilade. Elden som brukar bildas av facklorna vid kyrkan lyste med sin frånvaro.

Det gick att se andra tidiga vandrare då avsaknaden av det julmagiska mörkret gjorde att jag inte behövde gissa vilka jag sa god jul till i den tidiga morgonen. Gatubelysningen var nämligen tänd, vilket den aldrig brukar vara en juldagsmorgon.

Plötsligt blev pandemin och dess verkningar högst påtagliga. Alla restriktioner, alla liv som gått förlorade och all nödvändig men i känslan påtvingad ensamhet som så många drabbats av ramlade över mig där i gatljusens och marschallernas sken. 

Jag kände en ledsen saknad och tomhet när jag gick och lyssnade till marschallernas sprakande. Samtidigt fylldes jag av stor tacksamhet. Tänkte att jag kan och har förmågan att skapa juldagsmorgonens magi själv tack vare allt jag har. En älskad familj, goda vänner, ett varmt och tryggt hem och en mängd varma kärleksfulla minnen av magiska morgnar som åren som gått bjudit på. 

Nu håller vi i och ut, då kan vi snart skapa magin tillsammans igen och inte var för sig!