Soppa till middag!

Vi hade ju som sagt en del grönsaker över efter vår tacobuffé i fredags. Idag var det paprikans och tomaternas tur att bli använda. Resultatet blev en mycket god grönsakssoppa med kycklingfond. Det blev ganska mycket soppa men både jag och Sudden åt rejäla portioner så det blev inte så mycket kvar som jag trodde att det skulle bli. En lunch, sen är den slut! 
Ikväll frågade jag om det var okej med soppa till middag, då undrade han varför jag frågade. Han sa " du vet ju att jag gillar din soppa"! Då är det tacksamt att laga mat! 

Här är basen till soppan: paprika, tomater, lök och vitlök!

Serveringsfärdig med fetaost, bacon och tunnbröd med smält ost!

Så här långt har timmarna gått fort idag. Jag hade fikasällskap både före och efter lunch. Precis när mitt kaffesällskap åkt kom rörmokaren för att fixa läckaget i toan uppe. Det gick bra så länge han inte satte på locket, då började det läcka igen. Attan också....ny toalett måste det bli då.....Men är den bytt så behöver jag ju inte bekymra mig om det sen!!

Sudden kom hem från skolan och fikade, nu sitter han med engelskläxan.  

Snart ska jag börja med middagen, det bli nog soppa idag tror jag med paprika och tomat som bas. 

En viss oro...

Nu är det 24 timmar kvar....i morgon den här tiden har jag tid på sjukhuset för att ta bort gipset. Då blir det hörselkåpor på och sen så får gipssågen jobba ett tag. Det känns lite märkligt att det är dags redan, samtidigt är det som om jag har haft gipset en evighet. Den här gången har det inte blivit några extravändor till sjukhuset, gipset har fått sitta den planerade tiden, bytet av gips skedde också på utsatt tid. Kanske därför det känns som om jag har haft det så länge.

Förra gången gipset togs bort såg jag fram emot träningsperioden som skulle börja, den här gången får jag en klump i magen och tycker mest att det känns jobbigt. Tanken på att börja träna upp rörligheten igen.....av nån anledningen känner jag mig lite rädd också....konstigt med tanke på att jag verkligen vet vad som väntar....eller kanske just därför. Sen vet ju alla som känner mig att jag inte tycker om när det knäpper och låter i leder och det brukar leva om en hel del när jag tränar....gillar inte heller den där känslan när det tar stopp när jag försöker böja knäet...Det är en läskig känsla!

Å andra sidan är det faktiskt ingenting att vara rädd för, men jag tror att en del av rädslan bottnar i  oro för att det inte ska gå lika bra som förra gången. Då plockade jag massor av grader varje vecka och det gick ganska fort att bli rörlig och kunna köra bil igen. Efter drygt en månad fixade jag bilkörningen....första gången tog det tre månader tills jag kunde köra bil....

Men trots allt ska det bli skönt att kunna klia benet igen, duscha hela kroppen, slippa släpa på ett stort paket...så nog är det positivt det som händer i morgon! Nu är det bara att plocka fram allt "jävlar anamma" och ge järnet igen...i morgon börjar jag!!