Där kom det, bakslaget. Det märks faktiskt att det närmar sig april, för aprilväder är det verkligen idag. Ena stunden skiner solen, nästa virvlar mängder av snöflingor runt utanför fönstret. Blåsigt är det också. Bitvis under natten kändes det som att hela huset skulle lyfta men det enda som hände var som vanligt att dörrarna i växthuset på altanen blåste upp. Inte som vanliga blåsdagar när det brukar bli en glipa på några centimeter, eller när det tar i ordentligt någon decimeter. Nej en halvmeter hade skjutdörrarna blåst upp. Men hus och växthus står kvar, jag har en varm skön filt att ligga under i soffan när jag kollar lite teve med min kaffemugg i handen. 

En lugn och skön lördag tar sin början, fast som alltid väcker blåsten extra många minnen av min mormor som på grund av sin synskada tappade orienteringen utomhus när vindarna tog i. 

Nåja, väder är små problem i det stora hela. Nog är jag priviligierad som bor där jag bor. Vad gör väl vind och snö då? Inte nåt faktiskt. För mig som kan ger det ytterligare en ursäkt till att krypa ner under en filt och må gott. 

 

Idag är det vårdagjämning. Och vilken vårdagjämning 2022 bjuder på. Ett väder så underbart att mungiporna pekar uppåt, så långt de kan. 

Under min förmiddagspromenad letade jag vårtecken, lyssnade på fåglarna, droppet från smältande snö och knastret från gruset under skorna. En mugg kaffe mot en varm vägg ute hos mor satt fint det också. Nog är våren på väg. Dessutom helt utan min voodoo. Kanske är Kung Bore trött så Gumman Tö fixar det på helt egen hand i år.  Men jag lovar, när och om bakslaget kommer (det lär det göra) är jag redo att hjälpa henne. Alla dagar! Till dess njuter jag av vårdagjämningen 2022, big time. 

 

Den här helgen går det inte att klaga på vädret. I alla fall inte där vi bor. För den som älskar vårvinter är det gulddagar nu, för mig som inte gillar vintern är det ändå ett väder som gör att jag nästan, men bara nästan, tycker om att det är vinter. Finns ju ingen anledning att överdriva. Trots att vintern inte är favoritårstiden lovar jag dock att vänta ett tag med min snövoodoo så att alla vårvinterälskare får sitt. Fast jag kommer inte att vänta hur länge som helst, men ett tag till kan jag stå ut.

Jag har i alla fall passat på att njuta av vädret med promenader med näsan mot solen, både igår och idag. Men med tanke på skidor och skidskytte måste jag erkänna att jag har häckat lite i soffan också. Det har ju dessutom gått bra så då har det varit extra roligt att följa åkarna. 

Nu ska jag skriva in några utkast till recept på hemsidan, gjorde både god bönsallad och köttbullar i helgen som jag vill komma ihåg hur jag gjorde. Dumt att glömma bort ett vinnande koncept. 

Fick fina tulpaner av en före detta arbetskamrat som jag träffade i fredags. De lyser upp fint!

Idag är det första söndagen i mars och traditionsenligt körs Vasaloppet. Lite extra speciellt är det just idag då det är hundraårsjubileum. Det känns tryggt och förtröstansfullt att det är något som gör att det för en kort stund går att vila i tanken, bort från kriget som pågår så nära oss. 

Annars är det ju så att det är just kriget som dominerar både nyhetsflöde, tankar och i allra hösta grad vardagen för många. Jag har nästan svårt att ta in det som händer faktiskt, det är i princip ofattbart. Visst det är oro och krig på många håll i världen men att ett land så absolut och fanatiskt invaderar ett annat känns overkligt. 

Jag är ingen prepper direkt men har kommit på mig själv att kolla att det finns t-röd till stormköket hemma, lokaliserat vattendunkarna och checkat skafferiet så att det finns förnödenheter för att klara mig några veckor.  Att det är något som borde vara en självklarhet jämt det vet jag, det är inte något som ska vara avhängigt ett krig nära vårt land, men jag inser att jag tyvärr haft lite av "det ordnar sig nog" mentalitet. Nu har jag vaknat i alla fall, en radio som laddas med vev eller solenergi har också köpts in. Ett klassiskt exempel på ordspråket bättre sent än aldrig. 

Nu hoppas jag att Putin på något sätt slår krokben för sig själv, eller att någon annan gör det så att folket i Ukraina kan få leva sitt liv i trygghet. Tills den dagen kommer gör jag det jag kan, skickar en slant då och då till de olika hjälporganisationer som gör insatser för de stackars människor som måste fly sina hem. 

Nu återgår jag till lite verklighetsflykt igen och fortsätter att kolla på Vasaloppet, om än med en odefinierbar klump i magen.