Det skulle inte förvåna mig om det sitter någon halvtokig forskare i ett gömt laboratorium insprängt i Alperna som är roten till det hela. Där sitter han och skrockar, helnöjd över att människor överallt irrar runt och inte hinner med det de ska. På något sätt har han lyckats göra så att dygnets tjugofyra timmar krympt betänkligt så nu roar han sig genom att iaktta mig och andra som likt vilsna sekundvisare jäktar fram utan att hinna det vi vill.
Alla dessa vardagssysslor som ska skötas, trädgård, städning, tvätt, pappersjobb, träning, blommor, tavlor som väntar på att hängas, älgar som ska jagas, stöd som ska slås ner vid äppelträden.....det går helt enkelt inte ihop längre. Tvättamöban är nästan smärtsamt stor, bara att titta på den ger mig ångest. Faktiskt både den rena och den smutsiga högen.
Dammråttorna fröjdar sig så man kunde tro att det var deras hus. De virvlar runt i en lustig dans. (Tänk om det var jag som kunde dansa så...) I morse när jag satt i hallen och tog på mig skorna på väg till jobbet råkade jag titta in i köket.....då syntes tydliga fotspår på det inte längre så svarta golvet.....
Men jag tänker då inte ge professor Knasboll tillfredsställelsen att se mig bryta ihop över allt som inte hinns med. Nej då jag försöker att fokusera på det som är positivt. Jag har toppendagar på jobbet med mina elever (fast vi hinner inte heller allt vi vill....), en av mina grannar kom igår och sa att han ville kapa min ved åt mig (nu har vi färdigkapad ved som räcker längre än en vinter), jag har inte bara smutsig tvätt utan även ren tvätt (den är bara inte undanplockad ännu), världens mest underbare son lagade middag (godaste pizzan), mamma bjöd på fredagsfika (hembakad Schwarzwaldtårta), mitt soffhörn är fantastiskt skönt (och den kalla smakar gott).
Det var några exempel över allt jag har att vara tacksam över och glädjas åt. Fast jag tror ändå att det pågår någon slags konspiration mot tiden....vänta ska ni få se!!
