Igår lyckades jag lösa mina telefonproblem, alldeles själv. Jag gjorde det Sudden-style. Det betyder att jag googlade och letade lösningar, som jag testade till dess att telefonen fungerade precis som den skulle....
Inte gick det att ana att den bara en stund tidigare varit totalt värdelös.....i alla fall i mina ögon.

Idag har det varit graderingsdag i ÖJJC hela dagen. Jag har fixat med fika, sålt väskor och tittat på alla som kämpat så otroligt väl på mattan för att få en ny bältesgrad. De problem som sen dök upp kunde jag tyvärr inte fixa själv hur gärna jag än ville. Mamma skjutsade ner sonen till stan i tid till att hans grupp skulle gradera, sedan tog hon med honom hem så att han för en gångs skull inte fick hänga i lokalen hela graderingsdagen. När han åkte hem påminde jag honom om kassarna med skor och shorts som köpts in....han tog snällt med dem. Men av någon outgrundlig anledning hade jag stoppar ner min väska med plånboken och bilnycklarna i samma kassar.

Paniken som drabbade mig när jag letade väskan och den inte fanns någonstans i hela lokalen. Jag såg scenariot framför mig hur jag kröp ner i sopcontainern utanför och letade i sopsäckarna.....tills jag plötsligt kom på att möjligheten fanns att sonen fick den med sig tillbaka till Bredbyn. Efter ett samtal hem konstaterades snabbt att bilnycklar var i säkert förvar i vår hall...
Som tur var åkte min änglamamma ner en tur till stan igen, den här gången med min bilnyckel så att jag kunde ta mig hem. Väl hemma möttes jag av en småskrattande son, pizza i köket (som mamma köpt åt mig) och ett skönt soffhäng.

Förhoppningsvis gör jag inte om den fadäsen någon fler gång, fast lite humor är det allt...i alla fall så här i backspegeln.....