måndag 24 september 2018

I morse på väg till jobbet insåg jag vad mycket snabbare man kommer framåt i livet om man har långa ben. På väg från min parkering vid varvskajen kom en flyktig bekant ikapp mig. Vi småpratade lite om den kyliga morgonen och sedan gick han vidare.

Jag bestämde mig för att försöka hålla jämna steg med honom för vindarna var inte att leka med och det var då jag insåg det....med korta ben kommer man inte framåt lika snabbt. Jag satte nämligen ner mina fötter i exakt samma takt som han gjorde, men med tanke på hans steglängd var han snart långt före mig...orättvist. 

Då började jag fundera på löpartävlingar....där borde ju klassindelningen egentligen vara efter steglängden för att det ska bli rättvist, eller?

En annan sak jag funderar lite över just nu är detta med hastigheten förbi fartkamerorna på våra vägar. Om det är nittio som gäller får man köra just precis den hastigheten förbi dem utan att riskera att fotograferas. Av vilken anledning saktar då åtta av tio bilar ner till sjuttio eller åttio? Kan någon vettig människa förklara det? Ett fenomen jag har funderat över ett längre tag....

I övrigt tänker jag mest på matlagning och manusskrivning nu....i alla fall på fritiden, på jobbet handlar det mesta om nya spännande utmaningar.

Vilken överraskning med fina presenter när mina skolor bjöd in mig den här eftermiddagen!
En lykta att skrämma bort mörkrädslan med, en klok uggla som påminner om mina fina medarbetare.
Som grädde på moset, vackra blommor!


Nostalgimat till middag, mormors äppelgröt!