Nu är det hög tid att kratta altanen, full av rönnlöv som den är. Eller så får de ligga kvar, löven, det lär ju komma snö som ska skottas bort under vintern och då åker de nog med. Annars kanske det kommer nån höststorm och blåser löven all världens väg, ett tänkbart scenario lika troligt som nåt annat. Om inte är nog inte krattan det bästa hjälpmedlet, då blir det nog kvasten som får tjänstgöra. Men det får vänta, idag har jag ingen som helst lust att vare sig kratta eller sopa bort löv.

Som vanligt när det är helg har en del av dagen ägnats åt att plugga men nu ligger jag i soffan och vilar hjärnan genom att titta ut. Jag tittar ut på det gråa och faktiskt rätt trista väder som råder utanför mina fönster. Det är höst och vi är på väg mot den kalla mörka årstid som kallas vinter, inte minfavorittid på året. Men trots att jag vet vad som väntar blir jag lite glad när jag tittar ut. Nu är nämligen mina kompisar talgoxarna och de andra småfåglarna tillbaka. De flyger fram och tillbaka utanför mina fönster. Sätter sig på fönsterblecket och tittar in. Det känns som att de vill säga hej och tala om att nu är vi tillbaka. Undrar om de saknat mig lika mycket som jag saknat dem? Jag tycker nämligen så mycket mer om mina små flygande vänner än de skränande kajorna och skatorna som annars brukar härja på tomten. Så de är mer än välkomna tillbaka, om än det innebär att vintern närmar sig.