Men, men...den är där ändå, ångesten alltså. Inser att det nog inte är jobbstarten som framkallat denna olustkänsla någonsin, nej det är nog hellre vetskapen om att hösten och vintern närmar sig som gör att det inte känns helt okej. Jag som är en sommarmänniska ut i fingerspetsarna och tåspetsarna och hårstråna.
I år är det extra vemodigt med augusti, samtidigt som det är oerhört roligt också. Faktum är att det är fantastiskt roligt men vemodigt som sagt. Datum för sonens avfärd mot stipendiestudier utomlands närmar sig. Om några veckor är det dags att börja packa inför det stora äventyr som väntar honom. Vilken chans han har fått!
Själv har jag börjat fundera på detta med middagar. Eftersom jag är känd för att slarva med maten när jag är ensam hemma ska jag nog försöka göra veckomatsedel. Hur nu det ska gå? Det är ju något jag hittills aldrig lyckats med. Men skam den som ger sig, jag kan ju vara rätt målmedveten om jag bestämmer mig för det så det är väl dags för mig att visa den sidan även när det gäller matlagning....det är ju inte direkt så att jag har brist på recept och idéer. Jag får väl helt enkelt ge mig själv någon slags utmaning och sätta upp en belöning om jag fixar detta. Måste bara fundera ut nåt riktigt bra....
Något annat jag måste fixa som jag nu haft det tufft med i två dagar är detta att kliva upp på morgonen igen...usch så eländigt det är med tidiga morgnar. Varje gång jag släpar mig ur sängen med halvslutna ögon känner jag en stor beundran för de som har arbeten som innebär att de måste kliva upp ännu tidigare än vad jag behöver. Längtar så efter den där dagen när jag kommer att vakna pigg och känna mig utvilad. Det brukar ju hända en eller två gånger per år...när jag tänker efter borde det nog vara dags snart....minns nämligen inte när det hände senast. Där har jag nåt att se fram emot, härligt!
 |
| Idag har jag gått hårt åt kryddorna i krukan på altanen, men det syns inte. |
