Alltså två söndagar i rad....smaka på den....två söndagar i rad. Än en gång har jag lyckats vara både effektiv och lat samma helg. Om det inte vore för att jag ser bevis på min effektivitet skulle jag knappt tro det själv.

Jag har njutit vid braskaminen med tända ljus medan regnet öst ner. Jag har läst böcker både för nöjes skull och i arbetet. Jag har dammat lite här och där inför veckans golvstädning. Jag har tvättat, strukit och städat undan kläder som lagrats på hög under snart en månad (upptäckte jag när jag fann saker jag trodde jag tappat....). Jag har lagat goda vegetariska biffar och bytt gardiner i vardagsrummet så att det är lite mer höstlika färger där. Allt detta en söndag i september. Ändå känner jag inte att jag direkt tagit ut mig. 

Funderar lite på hur det har kunnat bli såhär, att jag hinner saker på söndagar. Plötsligt kom jag på det. Det handlar inte om att sonen flyttat hemifrån och jag har långtråkigt som jag först trodde (om än jag har långtråkigt, väldigt). Nej, istället inser jag att för första gången på många år behöver jag inte skjutsa honom till hans söndagsträning under skolterminerna. Hos oss har söndagar varit synonymt med sovmorgnar, träning i stan för att äta middag och som avslutning lite tevehäng. 

Nu är det sovmorgon och sen finns inga tider att passa längre. Undrar hur länge detta håller i sig? Att jag får saker gjorda alltså. Faktum är att jag gillar bilden av mig själv som lite huslig och effektiv....kan nog vänja mig vid den....fast än ska jag inte ropa hej...men en söndag till i samma anda kan nog få mig att tro på denna nya Katarina, i alla fall nån söndag då och då....

Tomt där alla nytvättade kläder brukar ligga. 

Lite mer höstlika färger i vardagsrummet och matdelen.

Goda morots- och halloumibiffar till middag. 

Det är dags för ett boktips igen. I fredagskväll läste jag ut den fjärde delen i Herklulesserien, skriven av Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Den här gången handlar det om en Stockholmsförort dit tunnelbanan slutat gå, när så en polisbil sprängs i luften slår man en järnring runt förorten. Så sprids en film på youtube som visar hur en ung kvinna skändas och lämnas för att dö, då skickas den sargade kriminalinspektör Zack Herry in för att försöka hitta och rädda henne.  

Det visar sig att de två har ett förflutet tillsammans, en mörk hemlighet de har burit med sig en stor del av livet. En händelse som format dem båda och gjort dem till vad de är idag. 

När jag läste titeln trodde jag att boken skulle handla om drogen heroin men titeln syftar förstås till hjältinna = Heroine. Hjältinnan, också kallad ängeln i förorten, ligger blödande någonstans i en källare medan klockan tickar mot en för henne säker död.

Precis som tidigare böcker i serien är det ett högt tempo, den är både spännande och välskriven och bitvis väldigt obehaglig då man tas långt ner i människornas mörkaste djup. Om än den här boken var otäck upplevde jag den dock inte lika krypande obehaglig som vissa av de tidigare i serien, eller så har jag bara vant mig vid hur böckerna är skrivna. 

Boken, som är något av en realistisk mardröm, gick inte att lägga ifrån sig innan sista sidan var läst. Nu känns det som en svår utmaning att behöva vänta på den femte delen...jag hoppas verkligen att de skrivit den klart, så att den kommer från tryckeriet inom en snar framtid....jag bara måste får veta hur fortsättningen ser ut....snart!