Nu är det dags....arbetsryggsäcken är packad och står i hallen och väntar, kaffebryggaren är laddad, mugg och yoghurtskål står framme och väntar på att det ska bli morgon. Jag har tagit fram kläder, ja det mesta är förberett för en arbetsdag i morgon.

Men nog känns det konstigt att det plötsligt är jag som ska kliva upp först i huset igen...sen mitten av december har jag kunnat ligga kvar i sängen när sonen gått till skolan...men nu är det slut på de latmanstiderna.

Det kommer att bli jättekul att träffa alla i morgon men samtidigt lite underligt..även om jag har varit delaktig i det som hänt på skolan så har jag trots allt varit borta ett tag...det gör att jag känner mig lite "off" men jag skulle tro att lagom till första rasten har jag ramlat in i yrkesrollen igen. Det brukar gå rätt snabbt.
Bara taxin kommer så och det lär den ju göra, det har ju fungerat förut så varför skulle det inte funka nu.

Det kommer också att bli spännande att se hur mitt knä håller för en arbetsdag. Rapport kommer i morgonkväll, för nu är det slut med flera inlägg per dag...det hinns inte med när jag jobbar. Upptäckte förresten att i helgen har jag nått tusen inlägg. Det är rätt bra tycker jag med tanke på att jag bara bloggat drygt ett år. Vi ses i morgon efter jobbet!!

                                

Idag känns det som om allt jag gör är mer på riktigt än det har varit ett tag nu.
Eftersom jag ska börja jobba i morgon så är de göromål man gör på helgen viktiga för att underlätta veckan som kommer.

Jag har blandat skidåkning på teven med lite smått och gott här hemma. Strukit undan den enorma tvätthög som fanns i källaren, burit undan allt till garderoben, lagat lite mat och tränat mitt knä.
Sudden har även han gjort sin del, tagit in ved, renbäddat sin säng, tagit reda på sin tvätt, gjort läxa och nu tar han en paus och spelar på sin ps3:a.
Min paus innebär att jag kollar in herrarnas skidskytte samtidigt som min lårmuskel får arbeta.

Köttgrytan har puttrat klart på spisen och sprider en härlig doft i huset. Smakrikt, mört och gott. Med pressad potatis blir det en toppenmiddag att se fram emot. Men inte ännu, vi har nyss fikat!

Oj, jag vet inte vad jag ska säga eller tänka för den delen. Nu snurrar tankarna och jag undrar vad som låg bakom alltihop egentligen...... 

För en kvart sen ringde telefonen och jag var så säker på att det var en av Suddens kompisar som brukar ringa tidigt...men det var det inte. En mansröst ger mig lite bakgrundsfakta och undrar om jag kommer ihåg honom...det visar sig att jag hade hans barn i skolan för länge, länge, länge sen. Rätt tidigt i min lärarkarriär.....Tydligen har vi en gemensam bekant här i Bredbyn och det är så han fått reda på att jag bor här....

Undrar fortfarande om han ville nåt speciellt, men jag tror inte det...han ville nog bara hälsa och prata...jag kom i alla fall av mig så jag tänkte inte ens på att fråga vad som fått honom att ringa mig. Roligt var det i alla fall även om jag fortfarande har hakan nere vid knäna. Jag kommer ju ihåg vad hans barn heter men nu kommer jag inte ihåg hans namn alls.... 

Det får mig att fundera och undra varför man alltid måste ha en förklaring till allt, ibland händer saker bara och vi kanske ska låta dem hända. Så är det nog nu...det är lika bra att jag slutar fundera...det är väl bara att tacka och ta emot att jag har gjort ett sånt positivt avtryck i min lärargärning att en förälder ringer sådär en tjugo år senare och vill höra hur jag har det nu....