Idag har jag tänt ljus för två personer som betytt mycket för mig under hela min uppväxt men som inte finns med mig här på jorden längre. Två personer som fortfarande har inverkan på mig och de val jag gör i mitt liv. De personer jag tänker på är förstås min pappa och min morfar. Just idag när det är farsdag är de extra närvarande i mina tankar. Därför kändes det fint att tända ljusen i mörkret. 

När jag tände ljuset för pappa tänkte jag alldeles extra mycket på alla skogspromenader vi tog tillsammans, på hans tålamod, våra interna tävlingar i luftgevärsskytte och en mängd andra små och stora minnen. Jag tänkte också på hur han hjälpte till att förverkliga så många av mina drömmar, ingenting var omöjligt. Och när saker och ting inte alltid gick som de skulle, nog fanns pappa där för att hjälpa mig reda ut allt igen.

Ljuset för morfar fick mig att tänka på alla underbara turer vi gjorde tillsammans till vår fäbodstuga, både när jag var barn och vuxen. Alla turer i ekan på sjön, alla abborrar vi drog upp. När så mörkret sänkte sig och elden sprakade i öppna spisen berättade morfar om vittror och annat skrömt. Min morfar var omtanke personifierad och i tonåren gav han nyttiga tips hur jag skulle ta vara på mig själv så att ingen skulle få för sig att utnyttja mig och göra dumma, elaka saker mot mig. 

Jag är så tacksam för alla fina minnen de båda gett mig och för att de alltid fanns där under min uppväxt i vått och torrt. Därför lyser ljusen extra fint för min pappa och morfar idag.

Ljuset i lyktan på pappas grav.

Ljuset i lyktan på morfars grav.