I morse när jag tog en promenad i snön som fallit förflyttades jag många år bakåt i tiden. Plötsligt kom jag att tänka på när jag var barn och vi alltid var ute och åkte pulka när snön fallit. Ofta åkte vi i en backe precis vid vårt hus. Där fanns en alldeles lagom kulle en bit upp att åka i, nu är den borta sedan länge eftersom det går en väg där.

Hela kvarterets ungar åkte i den lilla backen, om vi inte gick till backen mellan församlingsgården och kyrkan. Fast då var vi tvungna att vänta till dess att det blev mer snö, för längst ner i backen fanns ett djupt dike, där hoppade det bra och gjorde rätt ont när det var för tunt snölager.

Jag kommer ihåg alla blöta vantar och sockor. Alla skratt när vi tumlade ur pulkorna och snöklumparna som fastnade i håret.

Åh vad jag kan sakna den sorglösheten jag kände då, allt som räknades var hur många gånger man hann åka innan det blev så mörkt att det var dags att gå hem.