Vasaloppet har fått sina segrare i både herr- och damklassen. Faktum är att jag också känner mig som en segrare, om än med väldigt dålig kondition. Från att ha varit i det läget att jag rätt sakta, haltande masat mig runt på promenader under flera års tid, kan jag nu gå i ett tempo som gör att jag i alla fall blir varm och lite småsvettig. Jag vill inte påstå att det går jättefort men för mig som inte har kunnat hålla något som helst tempo alls de senaste åren är det ett stort kliv framåt.

Efter en kaffepaus hos mor gick jag hem och kollade in när segrarna i Vasaloppet korsade mållinjen. Medan slutstriden pågick ägnade jag mig åt att göra mina alldeles speciella övningar för knäet, kanske inbillar jag mig men jag tycker att jag klarar fler utan att bli jättetrött nu. Framåt går det, sakta men säkert.

Svårigheten nu är att inte göra mer än sjukgymnasten sagt åt mig. När det känns bra har jag nämligen en förmåga att lägga på och göra lite extra men den här gången ska jag inte göra det. Jag ska vara lydig och följa träningsinstruktionerna till punkt och pricka. Allt för att undvika de bakslag som brukar komma som ett brev på posten när jag tycker att det går bra med träningen.

Nu kan jag i alla fall med gott samvete följa de som sportar på teven!

Vädergudarna och jag är inte riktigt överens, det är lätt att konstatera. Idag hade jag sett framför mig en klarblå himmel med sol, allt för att dagens promenad skulle kännas njutfull. Istället är det grått, snöflingor singlar ner (som vanligt) och lockelsen att stanna under värmefilten är stor. 

Kollar in Vasaloppet, dricker kaffe och äter en god macka. Hur lätt skulle det inte vara att stanna framför teven och följa åkarna i Vasaloppsspåret. Med tanke på att jag har en god vän att hålla utkik efter är lockelsen ännu större. Men jag ger mig själv en halvtimme till, sen ska dagens promenad avverkas. 

Vasaloppsfrukost!

Lördagsmums! 

Fredagsmums!