Nu är det gjort. Jag övervann min ångest och har äntligen skickat in en egen vårdbegäran till ortopedmottagningen. Något jag borde ha gjort redan under hösten när det kändes om om något hakade fast i mitt knä, då kanske jag hade sluppit det elände jag har just nu.

I fredags när sonen och jag var i Stockholm och jag på hotellrummet tog ett steg framåt med mitt vänstra ben kändes det som att något gick sönder inne i knäet, eller hakade fast, eller nåt....efter att ha vilat under natten blev det bättre men när jag klev upp från toastolen nästa morgon var det kört igen. Smärtan är förfärlig och jag låter högt varje gång det hugger till. 

Nu är jag försiktig, jag vet att jag inte kan ha knäet böjt alltför mycket och att jag måste räta ut det väldigt försiktigt. Glömmer jag mig och kliver ur bilen alltför ovarsamt, eller kliver upp från en stol som man normalt gör med lätt böjda knän är det bara att skrika till lite och sen undvika att svimma av smärtan till dess att jag rätat ut benet och jag kan stå och gå igen. Det brukar ta en stund. 

Nätterna däremot är svårare att hantera, jag sover ofta med böjt knä....inget roligt att vakna av att det gör ont, väldigt ont....eller att vakna och vara kissnödig och i ett sömndrucket tillstånd glömma att jag inte kan slänga benen över sängkanten som vanligt...

Men, men det finns faktiskt positiva saker också. Jag kan fungera normalt bara jag kommer ihåg att vara försiktig, jag kan köra bil bara jag tar mig i och ur med så rakt ben som möjligt. Faktum är att jag kan jättemycket....och nu har jag ju en extra god anledning att läsa många böcker....

Lite läskigt känns det dock, jag har ångest bara jag tänker på att nån ska röra vid mitt knä och kanske böja det under undersökningen....eller för att inte tala om tanken på att kanske behöva opereras igen...

Nåja, den dagen den sorgen. Det är i alla fall därför jag skickat en egenremiss direkt till ortopeden och önskat att få träffa samma läkare som fixat mitt knä förut....väntar gärna till efter alla semestrar bara för att det ska bli så....och som det är nu kan jag ju hur som helst inte fortsätta att ha det.  

Nej, nog med självömkande, jag fortsätter smörja med Voltaren och linda mitt knä och jag tänker fortsätta att njuta av mina sista skälvande semesterdagar med böcker och förhoppningsvis skön temperatur utomhus.

Igår njöt jag på altanen med sonen klippte gräset innan middagen.