Jag fängslades av boken då och lyckades förmedla den känslan till mina klasskamrater, i alla fall en av dem som bad att få låna boken. Något jag utan problem gick med på då jag vill ge fler samma läsupplevelse som jag fått...men boken hittade inte hem till mig igen så jag har inte kunnat plocka fram den ur bokhyllan för att läsa om den. Jag hoppas dock att den är vältummad och välläst där den står nu och att den har varit till glädje för många.
Genom åren har jag ofta tänkt på boken och känt att jag velat läsa den igen men har inte kunnat komma på vad den hette. Det enda jag minns var att bränt barn på något sätt var inblandat. Men så plötsligt dök titeln upp i mitt medvetande och i nästan samma stund reserverade jag den på biblioteket och nu har jag äntligen läst den igen.
Det är en självbiografisk bok som träffar rätt i magen med en käftsmäll (fast en käftsmäll träffar kanske inte i magen men så känns det). Som läsare tas man med på en resa fylld av vrede och ångest. Boken är skriven utan någon som helst form av sentimentalitet och växlar mellan hennes barndom i staden där hon bodde, lägret i Auschwitz och hennes relation till mamman. Känslan av författarens besatthet av både det förflutna och av att ha överlevt är väldigt stark. Det är svårt att förklara hur den påverkar mig men jag slår nästan knut på mig själv i mina försök att förstå allt Cordelia plockar fram ur minnesbanken....
Har du inte läst den här boken, gör det, dagens bästa boktips!
