Den här helgen är en riktig braskaminshelg. Grått och fuktigt ute och för mig en mycket god anledning att ta det lugnt inomhus. En annan god anledning att ta det lugnt den här helgen är mitt knä. Det har varit extra besvärligt hela denna vecka men idag känns det bättre, vilan har gjort gott. Snart är jag redo för en ny arbetsvecka, men först vilar jag en dag till. 

Att det är höst om än det är ganska varmt ser jag tydliga tecken på när jag tittar ut genom fönstret. Löven har börjat ändra färg men det största tecknet på att hösten kommit är att mina små vänner är tillbaka. De sitter i träden, de hälsar på utanför mitt sovrumsfönster och de flyger fram och tillbaka i sin iver att visa att de är tillbaka, talgoxarna och blåmesarna. Under sommaren har de lyst med sin frånvaro, de har väl nåt sommarboende de måste ta om hand förstås men nu är ordningen återställd, de är "hemma" igen. 

Slöar just nu framför teven där det tipsas om olika sallader idag. Både matigare och lättare sorter. Jag får ta del av annat också, Trumps och Kim Jong-Uns utspel analyseras, Sean Spicers inhopp på Emmygalan där han drev med sig själv har mötts av både avsmak och tvivel. Han chockade nog ett helt auditorium, jag såg bilder där alla verkligen tappat hakan i misstro....och inte bara bildligt tappa hakan utan den var verkligen nere vid knäna hos de som satt där. 

Men det mest gripande den här morgonen var en stark berättelse om en, från Sydkorea adopterad, kvinna som skrivit en bok, "Flickan från Lotusfälten", om den längtan hon burit inom sig efter att hitta sina rötter. Hur hon hittade sin pappa som i ett första läge inte ville träffa henne men som sedan ändrade sig och de känslor det väckte i henne. En fin berättelse att få ta del av en grå septembermorgon.