Undrar om det var det faktum att jag blev riktigt ompysslad igår eftermiddag som gjorde att jag fick lite energi idag, trots den bultande migrän som väckte mig vid sextiden. I såna fall ska jag be om "ompyssling" lite då och då. Det verkade ju vara ett vinnande koncept.

De som skämde bort mig var Irené på Klippverkstan och Susanne på Första Intrycket. Förutom att bli fixad i håret och få en snygg makeup så var det en hel rad snygga outfits att prova. Att jag sen skulle fotograferas kändes kanske inte helt bekvämt....men det gick ändå rätt bra....tror jag......nöjd slängde jag mig i alla fall ner i soffan igår kväll och kände att livet var toppen.

Men som sagt klockan sex i morse var det inte riktigt lika härligt. Huvudvärken ville dessutom inte ge med sig med min vanliga medicinering....det krävdes extra påfyllnad. Men till slut kunde jag ta mig ur sängen och ge mig ut på en promenad. Där någonstans på vägen mellan kaffet hos mamma och hemmet på Nygatan kom lite energi susande. 

Den gjorde så att jag tog mig i kragen och putsade fönstren på utsidan.....när jag tänker tillbaka inser jag att det var ungefär ett och ett halvt år sedan sist....så nog var det dags....nu är det bara insidan kvar. Man kan ju förstås tycka att jag borde ha gjort bort det på en gång när jag ändå höll på men se så jobbar vi inte här. 

Istället kom söta mamma och kavlade pajdeg och sen gjorde jag drygt femtio minipajer till glöggminglet. När pajerna var gräddade snurrade jag in korv och ost i smördeg och stoppade in i frysen. Nu har jag alltså både pajer och korvpaket att ta fram till glöggminglet. Inte dumt alls. 

När köket var rensat var i alla fall energin slut...finito....tur att jag hade gjort en stor paj också så att vi fick nåt att äta. Ännu mer tur hade jag senare på kvällen då sonen fixade varma mackor och kollade på Civil War med mig....härligt att en dag som började med pissig huvudvärk kan få en sån skön avslutning!

Full verksamhet i köket, många goda pajer förbereddes och stoppades ner i frysen. 

Tänk att det har gått tretton år, fortfarande är saknaden lika stor.