När jag vaknade tidigt i morse och inte kunde somna om läste jag några artiklar på nätet och blev bekymrad. Eller bekymrad, det är ett alldeles för mesigt ord för att beskriva vad jag kände. Faktum är att i princip alla känslor man kan ha bubblade runt, förutom glada och lyckliga känslor då. Alla känslor skapade en stor klump i magen och tankarna snurrade.

En av artiklarna jag läste fick mig att fundera hur det ens kan vara möjligt i ett som jag gärna vill tycka, upplyst 2018? Vadå undrar ni nu? Jo, jag antar att ni också läst om klassen i Upplands-Bro som skrev en högst olämplig text till den banderoll som skulle sitta på deras studentflak. "#Metoo för kvinnor som försökt ligga sig till framgång men misslyckats".....

Alltså, på riktigt, hur är det ens möjligt efter allt som kommit upp i ljuset sedan kvinnor världen över började berätta om övergrepp de råkat ut för, i yrkeslivet likväl som privat, att någon ens kan komma på tanken att skriva en sån text (även om de i artikeln förnekade att de skulle ha den på studentdagen....).

I den aktuella klassen går det både tjejer och killar tydligen och man hade kommit överens om att den text som fick flest röster skulle användas. Och nu vet ju hela Sverige vilket textförslag som vann. Gissa om jag tror att tjejerna är i majoritet eller minoritet i just den klassen?

Det mest patetiska och sorgliga är att de elever som intervjuas i artikeln låter stolta över sitt tilltag...de berättar att de ville göra ett plakat som beskriver vilken jargong de har haft i klassen...de ville att texten skulle spegla det grova språk de använt och att den text de valde är ett internt skämt och att det betyder mycket för dem och de ville bära med sig minnet av den i framtiden. Jamen hör de inte själva hur urbota intelligensbefriande det låter??

Det var där och då, när jag läste de meningarna som min puls började skena och frustrationen stod som luddigt vax ut ur öronen.

Snacka om att skolan (och hemmen framförallt) har misslyckats....någonstans har den värdegrund som är grunden i vår läroplan och borde vara grunden i vårt samhälle gått förlorad. Så totalt upplöst och tillintetgjord att jag för en stund kände en tröstlöshet som inte går att beskriva. Det som gjorde och gör mig extra bekymrad är ju att även om den jargong som tydligen råder bland de unga i den klassen så tror jag inte att den plötsligt bara uppstod när de träffades första dagen på gymnasiet för snart tre år sedan. Nej den kommer förstås från vuxna. Barn och unga ser och lär av vuxna. De härmar oss i det vi gör och det vi säger.

Jag hoppas verkligen att någon kan hjälpa dem att rensa bort luddet som så tydligt stoppar vägen till de hjärnceller som ska hjälpa dem att bete sig som medmänniskor med empati och tolerans. Annars kommer de att få det svårt i livet....empati och tolerans är nämligen en framgångsrik väg att vandra. Det är en väg man inte ska välja bort, aldrig någonsin.

Då i den tidiga morgontimman kände jag plötsligt en smula hopp ändå, mina tankar gick till min egen son och hans vänner....de vet tack och lov vad värdegrund är och hur man beter sig mot andra människor...faktiskt är det nog så att de allra flesta ungdomar vet det när jag tänker efter. När jag kom på det kändes det plötsligt lite bättre...och de med luddet i hjärnan som tycker att det är okej att skämta nedvärderande...karma kommer att hinna ifatt dem.