Sonen har gjort sitt på mattan och även om deras insats inte räckte till första plats har jag förstått att det gått bra för dem. Tydligen hade de fått fin kritik och en personlig inbjudan av landslagscoachen att delta i SM. Bättre beröm än så kan man knappast få efter sin allra första tävling. Skulle tro att de är sugna på att tävla vidare efter den starten. Riktigt roligt! Så äntligen kan jag slappna av. Det känns som om jag hållit andan hela dagen.

Nu till något helt annat. Visste ni att pormaskar lever? När jag läser tidningarnas nätupplagor visas ofta reklam för ett medel som dödar pormaskar. Jag hade ingen aning om att de behövde dödas. Nog för att jag alltid tyckt att pormaskar varit lite småäckliga att klämma.  Men nu när jag har fått veta att de lever...då blev det plötsligt riktigt äckligt. Fast som sagt, nu är vi räddade, medlet som dödar dem är här! Kanske fungerar samma medel på hårlöss....de börjar ju bli resistenta mot det som används. Tyvärr är väl risken att håret följer med också och det är ju mindre bra.

Nervositeten har inte gett sig, än har sonen inte varit på mattan. Det är ungefär en timme kvar. Jag fördriver tiden med att kolla skidor, tvätta, ta in ved och äta lunch. Jag är sugen på kaffe men just nu är jag alltför lat för att orka gå upp och fixa en mugg...så jag får helt enkelt vänta till dess att orken infinner sig.

För en stund sen gick jag ut och tog några vinterbilder till tavlorna i vårt kök. Just nu är det antingen väldigt somriga eller juliga bilder.....när skidåkarna på teven gjort sitt ska fixa med dem tror jag....om jag har ro nog att göra det....

Jag känner mig lätt nervös idag, eller rätt rejält om jag ska vara helt ärlig. Undrar vems nervositet som är störst egentligen, mammans eller sonens? Eller kanske till och med coachens?
Anledningen till min nervositet? Sonens första parduo-tävling går av stapeln idag. Eftersom sonen och hans tävlingspartner inte gått några matcher tidigare vet vi ju inte hur de står sig i konkurrensen. Dessutom har de inte tränat så länge för detta, de började i höstas.
Hur nervositeten påverkar när de väl ska leverera på mattan vet vi inte heller. Men kan de bara plocka fram samma känsla som de använder sig av vid graderingar kommer det nog att gå riktigt bra. Då brukar sonen och hans kompis ta fram det där lilla extra, då levererar de!
Min nervositet gäller ju förstås inte placeringen i första hand, jag vill bara att de ska kunna känna sig nöjda med sin prestation och tycka att det var roligt så att de är taggade att fortsätta, hur de än hamnar placeringsmässigt. Sen vet jag ju att de själva har höga mål....