Som jag förutsåg förra helgen så skulle det räcka med en eller två blinkningar så skulle det vara helg igen. Det gick i uppfyllelse men plötsligt är helgen snart slut. Trots att jag knappt ens blinkat. Kallt och blåsigt är det, längtar tillbaka till värmen i Florida och det sköna väder som mötte upp när jag kom hem igen. Men det är som det är, bara att gilla läget.

Som alltid tänker jag extra mycket på min mormor när det är blåsväder. Jag vet att jag har berättat om det förut men gör det igen. Eftersom hon var blind tappade hon orienteringen när hon behövde gå över gården där hemma, blåst var det enda väder som fick henne att klaga. I normala fall rörde hon sig obehindrat på den egna tomten, hon visst precis hur många steg det var till olika ställen och kunde med ledning av olika ljud ta sig dit hon ville. Fast inte när det blåste...då fick hon det jobbigt. Därför tänker jag extra mycket på henne under de här blåsiga dagarna. 

Idag tänkte jag på henne av en annan anledning också. Plötsligt när jag stod och skalade potatisen kom jag att tänka på henne när hon skalade potatis, hur hon aldrig skalade bort mer än det som verkligen behövdes trots att hon inget såg. Men hennes känsliga fingertoppar hade stenkoll. Såna saker imponerar. Faktum är att jag alltid har beundrat min mormor i stort som smått. Jag hoppas verkligen att hon slipper blåsväder där hon är nu, det är hon värd!

I lördags var det Bredbydag igen!