söndag 5 april 2020


Det är något väldigt förtröstansfullt med solens strålar som skymtar mellan träden en tidig morgon. Framförallt dagar som dessa när så mycket är annorlunda, då är det tryggt att solens strålar silas mellan stammarna precis som vanligt.

Igår när jag tog en promenad i blåsvädret kvittrade fåglarna sina vårsånger och gruset knastrade under skorna som vanligt, det kändes tryggt det också.

På ett ställe gick jag förbi en liten tjej som höll på att lära sig cykla med hjälp av sin pappa. Hon kommer cyklande rakt mot vägen jag gick på och upptäckte plötsligt hur nära hon var, så då ropar hon högt:
- Pappa, hur svänger man?
En sån underbar ögonblicksbild, som fick mig att le stort och inse att hela världen faktiskt inte är upp och ner, även om det bitvis känns så.

Precis som livet, det bjuder inte på någon enkel raksträcka utan är fullt av kurvor och krokar. Hur lätt skulle det inte upplevas om det vi siktade mot kunde följa en raksträcka utan hinder på vägen?  Eller skulle det kännas lätt egentligen? Det är ju just alla kurvor och hinder vi möter på vägen och de val vi gör som formar oss och leder oss dit vi så småningom hamnar.

Sedan har jag en liten fråga, kunde inte den där människan som jobbade i mitt vardagsrum i slutet av veckan haft vett att plocka undan efter sig??