När jag tänker på Nepal, flyktingkatastrofen på Medelhavet, människor som lever i krigets mitt där terror och skräck är det enda som råder, då känner jag faktiskt tacksamhet att jag bor på ett ställe där hus inte rasar på grund av att jorden skakar eller att det blivit träffat av en missil. Att jag har ett hus där flera fönster kan blåsa upp så att krukor och lampor åker i golvet. Att jag i samma hus kan sprida ut flera burkar bakpulver på golvet för att dra till sig lukten. Att jag efter det kan dammsuga och tappa upp varmt vatten och blanda i såpa och ättika för att motverka den fräna doften.
Tacksamhet kände jag också när jag på kvällen satt i soffan där nere och såg film med sonen och konstaterade att doften inte var riktigt lika påträngande längre. I morse när jag vaknade fick jag vara tacksam att doften inte nådde hela vägen till mitt sovrum utan stannade i källaren. Tyvärr tror jag inte att sonen är riktigt lika tacksam över detta eftersom han bor mitt i dofthärden. Däremot klagar han inte, inte heller visar han någon påverkan på andningen så han står också ut med gott humör.
Jag räknar med att doften kommer att vara ett minne blott lagom till jul.....
Man brukar ju i alla fall säga att olyckor kommer i tre. Jag hoppas verkligen att det inte stämmer hos människorna i Nepal, det räcker med en jordbävning. Det i sin tur kommer ju att leda till så oerhört mycket sorg och förtvivlan att det är svårt att ta in.
Hos oss stämmer det dock, att olyckor kommer i grupp om tre. Nummer ett var en fallerande sprayflaska, nummer två blev de krukor och lampor som kraschade i två fönster och nummer tre några skjortor som blev fulla av kartongbitar i tvätten. (Jag tvättade en väska och glömde botten i maskinen. Som i nästa tvätt gick sönder och spred små, små bitar av kartong i ett fint lager över sonens nya skjortor....) Men som sagt när jag ser på nyheterna känner jag inte någon större förtvivlan längre...fast det luktar väldigt illa hemma hos oss......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar