När rullgardinen drogs upp i morse singlade snön åter mot marken, plötsligt känns våren väldigt avlägsen. De senaste dagarna när jag tagit mina promenader och solen lyst har jag känt hoppet vakna, men nu tvärdog det.

Fast det hindrade inte mig från att ta en tur runt byn. Dagen till ära tryckte jag ner fötterna i dubbkängorna och gick en promenad på drygt två kilometer, utan kryckor. Det gick alldeles utmärkt, inte jättefort men inte heller så väldigt sakta. För varje dag blir det lite bättre, det som fortfarande förvånar mig mest är avsaknaden av smärta.

Att mitt knä är lite stelt i operationsärret är inte så konstigt, inte heller att det är en konstig känsla där lårmuskeln fäster vid knäet, där satt ju en del skrot som tidigare störde. Men det där onda, den plötsligt skärande smärtan som kunde komma om jag böjde mitt knä för snabbt, klev snett eller bara reste mig upp på fel sätt håller sig undan. Jag tänker inte ropa hej ännu men nog känns det hoppfullt att jag kommer att få ett knä som inte bråkar hela tiden.