Nu har det gått tolv dagar sen jag opererade mitt knä. Fortfarande känner jag en härlig lyckokänsla men ändå lite förvåning över att det har gått så bra och att det känns så mycket bättre redan. En stor men samtidigt lätt försiktig optimism fyller mig.

För första gången på flera år kan jag gå utan att halta...ni vet sådär helt vanligt som de allra flesta av oss går. Inte precis hela tiden men till den största delen är det så. Helt fantastiskt!

Det som tyvärr blir väldigt tydligt nu när jag tar mina dagliga promenader är att min kondition är helt under isen. Under väldigt lång tid har jag inte kunna gå särskilt snabbt utan har fått ta det lugnt för att inte knäet skulle protestera alltför mycket. Men nu kan jag börja gå lite snabbare i alla fall och det är då det märks....avsaknaden av ork. Men oj så jag ser fram emot att ändra på det!

Imorgon tänker jag börja jobba igen, det känns bra men jag oroar mig lite för hur det ska gå att kliva upp tidigt. Visserligen har jag ofta varit vaken tidigt på morgonen med tanke på de OS-tävlingar som körts då men med tanke på att jag även varit vaken bitvis under nätterna för att kolla känns det att jag har en sömnskuld. Men det lär ju ta några dagar sen är jag förhoppningsvis inne i morgonrutinerna igen.

Helgen har varit toppen med vietnamesiskt nyårsfirande i dagarna två. Tillsammans med goda vänner har jag verkligen tankat energi! Saknade sonen dock, men han fick fira med sina vänner i Norge.

Snön fortsätter att falla. Less.nu.

Snart dags att skotta altanen en tredje gång. 

Middag under lördagen.

Fredagens middag.