Om jag blundar och lyssnar till alla ljud utomhus flyttas jag nästan femtio år tillbaka i tiden. Vindspelet som sjunger, löven som rasslar i vinden gör att mina tankar hamnar hos min mormor och morfar och den sommarstuga de hade. Där björkarna stod tätt runt stugan och löven rasslade i vinden mest varje dag. Ljuden som tog vägen in genom kökets myggfönster när jag låg på madrassen i storrummet och skulle sova.

Jag kan fortfarande komma ihåg hur gruset knastrade när jag skuttade fram på alla grusgångar som vindlade hit och dit över tomten mellan de olika sovstugorna, gungorna som hängde mellan björkarna och lockade till lek. Äventyret lockade överallt och fantasin hjälpte till att göra varje dag till något speciellt.

Där i stugan vid sjön tillbringade jag alla sommardagar när jag var barn. Mina minnen därifrån är så ljusa och fina....det enda jag inte tyckte om var när jag skulle gå till grannen och hämta mjölk....stora mörka skogen låg ju alldeles nära. På väg till mjölken kunde jag springa så då gick det fort....det var värre på hemvägen, då var att springa inte att tänka på för då hade all mjölk skvimpat ut.

Men min mormors goda mat, fiske med morfar, bad, egna båtfärder med flytväst efter stranden, liggande i hängmattan med en bok, getabocken Petter som rymde och åt upp mormors planterade blommor, samma bock som var livrädd för åska. Allt detta vägde upp det faktum att jag fick gå förbi mörka skogen med mjölkhämtaren då och då.

Minnena från somrarna i stugan är många och det är fint att kunna sluta ögonen och lyssna till vinden som susar utanför myggdörren och plocka fram dem. Plötsligt känner jag mig väldigt nära mina morföräldrar fastän de fattas mig här nere på jorden. De hälsar nog på med vinden, jag tror det är morfar som rufsar till mitt hår.