Det var med ett ansikte torrt som fnöske och hår som svinto jag åkte till sjukhuset i tisdags förmiddag. Med tom mage som knorrade av både hunger och förväntansfull oro klev jag in och anmälde mig på ODA. Två och en halv timme senare låg jag och kände hur mina tår och så småningom ben kom tillbaka.  

Själva operationen tog drygt 30 minuter och jag fick följa den via de röntgenbilder som togs under hela proceduren för att säkerställa att ingenting blev kvar. Det var i alla fall en ansenlig mängd skrot som plockades bort. Tydligen hade en tråd gått av, men min ortoped trodde inte att den gick av i somras när problemen i mitt knä blev som störst utan han trodde att det hände tidigare under läkningsprocessen. 

Hur som helst undersökte han mitt knä innan operationen och konstaterade att där det gjorde ont när han tryckte var precis på de ställen skrotet satt, vilket var positivt. Han berättade också att det i övrigt såg fint ut på röntgen, ingen artros som gick att se i alla fall. Känns ju hoppfullt. 

Ett annat konstaterande är att det kan se väldigt olika ut hur man undersöker ett knä. Inför operationen kollade ortopeden av samma saker som den ortoped som undersökte mig i oktober gjorde. Skillnaden i hur smärtsamt det var går inte att jämföra. Känner stor tacksamhet att den som plockade bort skrotet var samma person som satte in det. Toppklass på det ingreppet och den ortopeden.  

Jag konstaterar också att alla jag mötte under mina timmar på ODA har hamnat på precis rätt ställe. Så oerhört fina, empatiska och omhändertagande. Trots oro för ryggbedövningen ingav de mig precis det mod jag behövde och lät mig förstå att jag varken är den första eller sista som tycker det är riktigt läskigt. 

Så här dag två efter operationen är mitt knä det minsta problemet. Visst jag har ont men med tanke på att jag fick långtidsverkande bedövning som kan sitta i upp till trettiosex timmar är jag fortfarande förvånansvärt smärtfri. När den väl släpper har nog den värsta smärtan gett med sig så det borde inte bli alltför farligt. 

Nej det som besvärar är magen och huvudet. Min kropp gillar inte att fasta. Det innebär migrän och ständigt illamående och stora svårigheter att behålla någonting överhuvudtaget. Men med saltad knäckemacka och mariekex med smör som grund har jag slutat lämna tillbaka det jag stoppar i mig. 

Bäst av allt, nu kan det bara bli bättre!

Här är det som plockades bort och tidigare höll ihop min knäskål.
Ser inte så mycket ut så här från sidan men framifrån var läget ett annat.
Denna bild togs direkt efter operationen den 11/12 2011

Denna drakkäft föranledde att skrotet behövde sättas in överhuvudtaget. Detta är den 9/12 2011. 

Nöjd efter att ha orkat en kryckpromenad fram och tillbaka till ICA. 

En underbar bukett anlände med bud igår. Den kommer att ge glädje flera dagar. 

Nyopererat knä, tisdag eftermiddag. Ett antal gram lättare med tanke på det som plockades bort. 

Resterna efter alla descutanduschar.