Det verkar vara dags att omvärdera det här med att göra saker när man har rätt känsla för det. Idag på förmiddagen fick jag äntligen rätt känsla för att göra pepparkaksdeg. Härligt, doften av pepparkakskryddor spreds i köket och jag gnolade julmelodier medan jag blandade alla ingredienser. När så mjölet skulle i tyckte jag att degen var ovanligt lös....den var helt enkelt nästan rinnande.....
Nog för att jag brukar undvika att blanda i allt mjöl för att den inte ska bli för hård men denna deg var löjligt lös.

Plötsligt kom jag på vad problemet bestod i.....jag hade halverat allt i receptet utom vattnet...suck....det var alltså bara att fylla på övriga ingredienser så att det blev en hel sats. Det innebär att vi nu har löjligt mycket pepparkaksdeg...en treliters bunke är nästan full.....det blir måååånga pepparkakor.......tur att sonen är bra på att kavla.

Fast jag skulle tro att när vi känner att vi har bakat klart är det deg över. Skickar väl ut en blänkare på fejan då om det finns någon som är intresserad av hemgjord pepparkaksdeg. Då finns den här för avhämtning.

Åh vilken tur att jag har den mamma jag har. När jag kom hem från jobbet idag och hon som vanligt mött upp med fredagsfika gjorde jag en liten fuling. Jag påminde henne om att det var ikväll hon lovat att bjuda mig och Sudden på middag.
Både hon och sonen såg ut som frågetecken...vilket de hade all rätt att göra för vi hade inte alls blivit lovade middag. Men med den gullmamma jag har så fixade hon en god, god middag till oss. Som ett litet tack hängde jag upp julbelysning i två fönster åt henne. En liten insats med tanke på att jag slapp matlagning. Eller egentligen var det sonen som slapp. Fredagar är hans matlagningskväll......

Här hemma har jag också satt ut adventsljusstakar och hängt upp stjärnor ikväll. (Det hann jag göra innan vi gick till henne) Utegranen är dock kvar att fixa till men med tanke på att SMHI hotar med blåst på söndag kanske jag väntar. Risken finns att lamporna blåser sönder annars och det vore ju synd.

Egentligen hade jag tänkt göra pepparkaksdeg ikväll men jag känner inte för det. Alltså blir det inget pepparkaksbak imorgon eftersom degen ska vila, minst över natten men helst ett dygn. Det är nämligen så att om man ska göra egen pepparkaksdeg måste den rätta känslan infinna sig....och det har den inte gjort ännu. I år ska jag i alla fall göra Yoda, R2D2 och Darth Vaderformade pepparkakor. Blir det några traditionella former får sonen stå för dem.

Nej nu tänker jag fisa ihop i soffan, vifta på tårna och titta på ljusen som fladdrar i ljuslyktorna!

Oj, vilken lyxkväll jag har haft. Eftersom mamma skjutsade sonen till träningen idag har jag haft tid här hemma. Det blev lite av en fixarkväll men ändå massor av vila.
Jag städade först upp efter sotaren (vilket gick snabbt det blir ju inte så smutsigt numera). Sedan bytte jag till julgardiner i  tre fönster och kollade att alla stjärnor och ljusstakar fungerade.
När det var gjort tog orken slut så jag gjorde upp en eld i den nysotade braskaminen och slog mig ner i soffan framför teven.

Där häckar jag fortfarande i väntan på att sonen ska komma hem. Av någon märklig anledning känns det lite orättvist att jag får vara hemma medan han tränar. Jag vet ju att han är trött och behöver vila också. Men med bara en dag kvar innan det är helg orkar han nog.

Vetskapen att vi får komma hem till ett nystädat hus imorgon och bara sätta ut lite belysning i fönstren är härlig. Att de skulle behöva putsas, fönstren alltså, struntar jag i. Det är ju mörkt för det mesta så då syns inte smutsen på rutorna lika väl. Med tanke på alla ljus som kommer att tändas under december är de ändå snart skitiga igen, i alla fall på insidan....det skulle vara utsidan som borde få en omgång kanske....kanske någon dag, om orken infinner sig och temperaturen är på min sida.

Jag sitter i köket och lyssnar till vinden som tar i utomhus.  I och för sig inte som för ett tag sen men det räcker till och blir över. Granen som jag satte i foten ute under helgen halvligger plötsligt....och jag som tyckte att den stod så stadigt då. Jag hoppas att det blåser klart innan det är dags att sätta dit belysningen. Annars blir det en liggande gran, kanske det går bra det med.

Ute är det vinden som låter, i mitt huvud är det julsånger som snurrar runt. Vi har haft körövning och det var verkligen hårdkörning ikväll. Så nu är det oooh, åhhhh, ahhh, ba rumpampampam och mycket annat som snurrar runt. Toner hit och toner dit.
Vi har bara en övning kvar, sen generalrepetition innan det är dags för vår julkonsert den 20 december i Anundsjö kyrka. Så nog behövdes det att vi körde hårt allt.  Det kommer i alla fall att bli stämningsfullt, det kan jag lova!

Idag tog en av mina snälla grannar bort allt skrot som låg kvar ute på tomten efter garagetaksbygget. Dessutom körde han iväg snurrskåpet som fått pension, så nu ser det snyggt ut på tomten igen, det är adventsstädat där ute. Vilken tur att han hade koll på att återvinningen var här nu.

Inne är det inte riktigt adventsstädat ännu. Vi har påbörjat det hela, sonen dammsög hela huset efter skolan idag. Förutom de utrymmen där sotaren ska vara, de får jag ta hand om. Det är nämligen dags för sotarmurre att klättra upp på vårt tak imorgon och viska skorstenen. Toppen, med tanke på att det eldas en hel del nu, då vet vi att allt är i sin ordning inför jul och vintern.

Nu ska jag plocka ihop inför morgondagen, sedan är det dags att låta sångerna i huvudet vila och gå och lägga sig. Med tanke på förra natten när jag sov som en kratta behöver jag verkligen en hel natts sömn. En bra början är att lägga sig i sängen....snart så....

Nu doftar det av saffran i vårt hus...advent kan snart komma och knacka på för nu har vi goda lussekatter att bjuda på.

Jag fixade degen med mycket saffran i, sedan bakade sonen ut de små goda katterna. När de var nygräddade njöt vi dem varma med ett glas kall mjölk. Mums! Nu längtar i alla fall jag till på söndag när vi ska adventsfika. Då får vi äta av dem igen. 

När vi precis var färdiga med lussebullarna undrade sonen om jag inte hade gjort någon pepparkaksdeg? Mitt svar....hm...nej....

Men som vanligt ska jag göra en liten deg, fast det får vänta.....kanske kan det bli pepparkakor till helgen, vi får se. 

Mumsiga lussekatter.

Efter 28 år och ett antal ommålningar har det fått pension, snurrskåpet med spegel som funnits med sedan Umeå-tiden. Till slut tog åldern ut sin rätt och själva snurrfunktionen föll i bitar. Med gemensamma krafter lyfte vi ut det, sonen och jag (nu återstår bara att klura ut hur jag ska få iväg det till återvinningen). Badlakanen ligger i en hylla istället, det kommer nog också att gå bra. Den enda skillnaden är att nu har vi ingen helkroppsspegel mer.....fast helt ärligt....hur ofta använder man sig av en sån egentligen?

I tvättmaskinen snurrar sonens gi, samt lite kräkskläder.....fast inget otäckt kräks utan snällt bebiskräks....den sorten man står ut med och som har en förmåga att bubbla ut ur små bebisar lite nu och då. Jag hade nämligen förmånen att gosa med en liten gullplutt medan sonen tränade, det var alltså gullpluttan som kräktes.

Tittade alldeles nyss i almanackan och inser att det endast är fyra veckor kvar av höstterminen, var tar tiden vägen? I och för sig inte så konstigt att jag tycker att tiden flyger. Den är rätt fulltecknad, almanackan, fram till jul. Julförberedelserna i år kommer verkligen bara att handla om det jag tycker är roligt. Mer än så gör jag inte. Det kommer att bli jul ändå.

Nu har tvättmaskinen tystnat, dags att hänga de rena kläderna innan jag ska förbereda veckan som kommer.

Igår kväll blev det lite födelsedag igen. Först ringde det på dörren och jag fick en försenad födelsedagspresent jag inte visste att jag skulle få. En verklig överraskning, för den som uppvaktade hade jag inte väntat mig skulle komma.
Lite senare ringde det på dörren igen och jag fick en försenad födelsedagspresent jag visst att jag skulle få (fast jag visste inte vad det var). Det blev en härligt kravlös kväll med goda vänner. Precis som jag vill att en fredagkväll ska vara.
Presenten, den kommer jag att ha glädje av länge!

Det har nu gått två veckor sedan tyfonen Hayan nådde Filippinerna. Den första tiden fick vi höra om katastrofen på nyheterna hela tiden. Plötsligt är det nästan helt tyst. Trots att det fortfarande saknas många människor, trots att det fortfarande är en ofattbar mängd människor som står utan bostad, barn som är föräldralösa, går hungriga och saknar trygghet.

Nyhetsflödet rullar på. Nya katastrofer, krigshändelser, kidnappningar och annat inträffar hela tiden som stjäl utrymme i etern. Nu senast handlar det om Lettland där ett tak rasade in och dödade många som torsdagshandlade i köpcentrumet. En katastrof som inte alls liknar Hayan men likväl är det som nu hamnar på förstasidorna.

I det informationsflöde som råder går vi snabbt vidare. Vi glömmer fort den senaste katastrofen och förfäras över den nya.
Plötsligt plockas någon enskild händelse fram ur medieglömskan igen. Vi påminns om de som fortfarande sitter kidnappade eller fängslade utan anledning i främmande land, barnen som blir föräldralösa under krigen som pågår, kvinnorna som våldtas, alla som går hungriga och är utan bostad, all trafficking som pågår runt om i världen, hur offren från de senaste tyfonerna lever idag.....Så går det runt runt i ett evigt kretslopp.

Det kommer nya hyresgäster till vårt gamla hus så idag ska jag laga lunch till de som sköter den flytten. Sedan behöver jag inte laga mer mat idag för vi ska gå på Gästis och äta julbord ikväll. De har genrep på sitt julbord, för att trimma in logistiken. Eftersom det är flera år sedan jag åt stora julbordet senast ser jag verkligen fram emot alla goda sillar och annat jag vet finns på det. Snålvattnet rinner....

Nu tänker jag ta mig en kaffemugg till.

Som vanligt mötte mig doften av nybryggt kaffe när jag öppnade dörren och klev in hemma efter en arbetsvecka. Det var mamma, också som vanligt, som mötte upp med fredagsfika. Det har blivit en mysig tradition den här hösten. Vid fredagsfikat börjar helgen. 

Frusen in i märgen åkte jag på affären och handlade middagsmat....det blir enklast möjliga ikväll. Nuggets och chilicheese och annat småplock. Efter en mugg chili- och pepparglögg (jag tjuvstartade advent) och en varm bastu fick jag upp värmen igen. Nu slappar jag i soffan, slötittar på teven samtidigt som elden sprakar i kaminen. Njutningen är total. Att mitt knä då är åt skogen gör mindre. Vem bryr sig när fredagskomat tar över. Dessutom är det upp till sonen att fixa middag så jag stannar i mitt soffhörn....många timmar. Förhoppningsvis streamar han hem det avsnitt av Agents Of Shields som vi missade igår. Sedan behöver jag inte mer. Då är jag nöjd!

Jag undrar så var dagarna och veckorna tar vägen. Plötsligt har två tredjedelar av november gått. Nyss var det slutet av oktober och jag planerade min födelsedag som bäst....nu inser jag att advent står för dörren.

Det kanske är dags att planera inför advent och jul i skolan. Att göra ljusstakar och välja julsånger är det som står först på klassens jullista. Här hemma är inte så mycket att planera, tack och lov. Som vanligt gör jag det jag har lust med när det gäller advents- och julstök. Då blir det mesta roligt.

Ikväll har jag återigen en hemmakväll då jag inte gör någonting vettigt mer än att vila framför elden. Nog så vettigt kanske. Sonen kommer snart hem efter att ha simtränat, då kan nog han tycka att det är skönt med en eld också. Efter promenaden hem efter badet lär han nog vara frusen skulle jag tro.

En av alla positiva saker idag är att mitt knä gör mindre ont efter träningen. Mindre ont? Kanske överdrev jag lite där....det gör i alla fall inte mer ont och det är väldigt positivt ur min synvinkel.

Nyheterna rullar på teven. Det handlar om skolsnusk, strykjärnsmisshandeln på Lundsberg, Swedbanks räntepudel, gårdagens svenska förlustmatch, granskning av trafikverkets olycksrapporter visar på säkerhetsrisker (som inte åtgärdats och sedan har orsakat allvarliga olyckor och urspårningar) samt en ny form av test för att avslöja narkotikabruk.

I vår tidnings nätupplaga berättar de att det äntligen beslutat om Sörkörarens framtid vad gäller flytt eller inte. Få saker har väl engagerat så många i vårt område (förutom fotoförbudet i förskolan nu då). Eller så är det inte så många som egentligen bryr sig. Det kanske är som vanligt bara, att det är några som låter väldigt mycket. Hur det blev beslutat? Jo, den ska stå kvar.....

När jag slog upp ögonen i morse hade jag sovit hela natten utan att vakna. Det är ovanligt men med tanke på föregående sömnlösa stormnatt var det inte så konstigt. Fast inte blev jag piggare för att jag sovit hela natten. Tröttheten har legat över mig som en våt filt hela dagen och nu när kvällen är här är den tyngre än någonsin.

Inte för att det har varit särskilt betungande idag, tvärtom, skoldagen var toppen och jag hann med att göra mycket som har hängt över mig ett tag. Efter jobbet tog jag med sonen på hyposensbehandling, sedan några ärenden på stan innan vi åkte hem. Inte behövde jag laga middag när vi kom hem heller för vi fick åka upp till mamma och sätta oss vid dukat bord, lyxigt värre.

Kontentan av dagen är att den har varit ganska lugn och skön. Trots det är känner jag en förlamande trötthet. Förhoppningsvis blir det bättre efter ännu en natts sömn. Dessutom går ju dagarna så fort att snart är det helg igen, då blir det mer vila.

Mitt knä är aningen besvärligt just nu, det bidrar förmodligen till tröttheten. Ont, svullet och allmänt eländigt. Jag linkar och haltar men rör mig så mycket jag kan trots det. Fast att gå långt är ingen höjdare just nu. Ändå är det tur att jag inte har ett stillasittande jobb för det skulle nog göra det hela ännu värre misstänker jag.
Att hitta balansen mellan att röra mig mycket och vila är det svåraste för mig....lyckas inget vidare har jag upptäckt. Allt jag kan göra är att hoppas att det blir bättre innan onsdag när jag ska träna igen, för träna det ska jag.

Nattens blåsväder får mig att inse vilken enorm naturkraft vinden är. Ändå är de vindhastigheter vi drabbas av en baggis i jämförelse med hur det var i tyfondrabbade områden.

Jag tycker att det är läskigt när vinden tar i så att det knakar i min sovrumsvägg, då känner jag mig liten. När vinden tog i som värst kunde jag inte låta bli att vara lite orolig trots allt. Jag tänkte på mitt växthus, världsliga saker jag vet....men jag ville gärna att det skulle stå kvar....och det gjorde det, tack och lov. Inte för att jag hade tvivlat egentligen, men ändå, oron fanns där.
Det enda som hade hänt var att vinden hade lyckats öppna skjutdörrarna på båda sidor. Eftersom dörrarna går lite trögt inser jag vilka enorma krafter det var som arbetade inatt.

Dagen kommer i alla fall att gå i trötthetens tecken eftersom jag hade svårt att sova under natten......klockan var nog närmare halv fem innan jag kunde somna. Men med tanke på att vi inte ska någonstans idag gör det ingenting om jag blir trött. Jag kan väl alltid ta mig en tupplur i soffan under dagen.

Det enda jag verkligen måste ta tag i är ett protokoll som ska skrivas. Någon timmes jobb, sen är det klart.....det borde jag väl klara av.

Nu tar jag mig lite frukost, sen fortsätter jag att slappa en stund innan jag tar tag i skrivandet. 

Vinden öppnar dörrar.

Nyhetsmorgon den här förmiddagen fokuserar helt och fullt på den katastrof som drabbat människorna på Filippinerna. En katastrof så ofattbar att det svindlar. Just nu är ungefär 800 000 människor hemlösa.

Antalet barn som drabbats på något sätt är långt fler. De har blivit hemlösa, tappat föräldrar, syskon, går hungriga och törstiga. Den förtvivlan dessa små måste känna, går det ens att ta in? Jag ser deras tårdränkta ansikten där de sitter på rad under en filt, då river det i hjärtat. En annan bild som fastnat på min näthinna är den mamma som tappade taget och såg sitt eget barn försvinna i vattenmassorna. Hur ska hon bli hel igen?

När en katastrof inträffar pratas det alltid om vikten av att de drabbade snabbt får mat, vatten och tak över huvudet. Viktiga saker men vad man sällan tänker på är att det är minst lika viktigt att kunna ta hand om avfall, framförallt mänskligt, för att förhindra att sjukdomar sprids. Det berättar de om just nu och visar enkla toaletter på påse och andra förnödenheter som skickas ner för de pengar vi skänker.

Det är fascinerande att inse vad den hundralapp jag skänker kan räcka till. Reningstabletter till många tusen liter vatten eller näringskräm till många barn en dag. Två av de saker mina pengar kan räcka till men listan kan göras lång.

Och skänker, det gör vi. Hur kan man låta bli när vanmakten över den situation som framförallt barnen befinner sig i river inombords? När man ser en djup förtvivlan i ögonen hos barn och vuxna över den situation de befinner sig i?

Det jag funderar lite över när min hundring flyger iväg är vad alla människor som lever i pengaöverflöd gör? Skänker de pengar eller lägger de istället slantarna på sin nya privatjet fast den gamla fungerar alldeles utmärkt? Skänker de motsvarande summa som den senaste skönhetsbehandlingen kostade? Skickar de tält och andra förnödenheter? Eller väljer de att blunda och göra ingenting? Jag hoppas verkligen att de skänker, mer än en hundring, för de har råd att utan att ens märka av det!

En annan sak i alla fall jag sällan tänker på är hur viktigt ett gosedjur kan vara. Att det lilla barnet som inte har någon trygghet kvar behöver något att krama. Även om det bästa är att krama en människa gör det gott för en liten barnakropp att få trycka något mjukt mot hjärtat. En självklarhet egentligen, det är ju bara att tänka på barnen här hemma hur de kramar mjukisdjuren när de är ledsna eller behöver trygghet.

Att det mitt i alla den förtvivlan och nöd som råder finns människor som utnyttjar situationen gör mig väldigt upprörd. Onda människor som letar reda på övergivna barn och sedan utsätter dem för pedofili eller trafficking av olika slag. De låtsas vara snälla och hjälper barnen för att sedan grovt utnyttja dem. (Vad jag skulle vilja göra med dem lämpar sig inte att skriva) Eller skumma hjälporganisationer som plötsligt dyker upp ur tomma intet och samlar in pengar till offren. Det är bara det att pengarna går ner i deras egna fickor istället.
Jag förstår inte och kommer aldrig att kunna förstå hur man är funtad för att göra på det sättet.

Nu känner jag starkt att jag behöver en mugg kaffe. Jag som är så privilegierad att jag äta och dricka precis vad jag vill, när jag vill!

Nog är det lite lugnare den här fredagen allt...jämfört med förra veckan alltså. Då var huset fullt av goda vänner och skratt. Nu är det bara jag och sonen. Ja, jag glömde alla hans skypevänner.....det pratar konstant i hans rum. Fast de får ju inte jag träffa...eller prata med är väl mer enligt sanningen överensstämmande.

Själv ligger jag i soffan, elden sprakar i braskaminen, musiken spelar och jag äter godis. Jag njuter extra mycket eftersom jag vet att vi får vara hemma hela helgen i lugn och ro. Sudden har ingen träning på söndag, för ovanlighetens skull, så det kommer att bli värsta slapparhelgen. Lyxigt värre. Jag undrar så om jag kommer ihåg hur man gör?

Idag tog jag i alla fall fram mina dubbskor....det var läge för det. Istället för att tassa fram försiktigt kan jag nu gå utomhus med bestämda steg. Fast helt ärligt hade jag hellre sett att det varit barmark ett tag till. Men jag har till slut lärt mig att när det kommer till vädret har jag inte mycket att säga till om....även om jag gärna vill.

Katastrofen på Filippinerna överskuggar för övrigt allt just nu. Jag hörde precis att 800 000 människor blivit hemlösa.....det är en siffra så enorm att den är svår att greppa. Att ens föreställa sig den oerhörda nöd de drabbade lider är helt omöjligt. Allt annat känns plötsligt futtigt, som om det är snö eller inte.

Mitt knä värker, mina ben är trötta men jag är fylld av glädje, sångarglädje. Efter drygt två timmars sjungande har "körsångsendorfinerna" gjort att allt känns så mycket bättre. Det gör att smärtan inte är så eländig faktiskt.

Imorgon ska jag träna igen, hoppas det går bättre än för en vecka sedan (då jag gjorde illa knäet igen). Just nu känns det mest bara jobbigt, men imorgon är en annan dag....då litar jag på att läget är ett annat. Det finns ju inget annat alternativ än att träna.

Men först väntar en natts vila, tack och lov. Hoppas jag slipper ta en värktablett mot smärtan bara. Jag blir ju så konstig av dem. Provar att nynna på trumslagarpojkens solo istället, kanske blir jag distraherad då...param pam pam pam....me and my drum....natti natt.

Att se på nyheterna ikväll är ingen rolig historia. Den fruktansvärda katastrof som drabbade Filippinerna i fredags är förfärlig. Det talas om 10 000 döda men det finns fortfarande områden som inte har kunnat nås ännu. Det innebär att dödssiffran förmodligen kommer att stiga.

Bilderna som visas är svåra att förstå. Hjälpinsatserna är enorma och från bland annat Sverige lyfter Herkulesplan med förnödenheter. Problemet är att infrastrukturen är skadad så det är svårt att ta sig fram. De som kommer för att hjälpa attackeras och blir bestulen på mat och vatten.

Det är så oerhört svårt att föreställa sig den nöd som drabbat ett redan fattigt land där jag själv ligger i soffan och käkar popcorn medan elden sprakar i kaminen. Plötsligt blir jag återigen påmind om vilket oerhört privilegierat liv jag lever. Tacksamheten är stor.

Mitt i det kaos som råder triumferar livet ändå. Lilla Bea Joy föddes på en förstörd flygplats efter att flickans mormor svepts iväg av en flodvåg, mamman och den då ännu ofödda lilla flickan klarade sig. Mitt i bråten föddes så det lilla underverket.

Nu pratar man om att ett nytt oväder är på väg mot Filippinerna, kraftiga regn hotar visst. Jag hoppas att väderprognoserna har fel. Det är det sista de behöver just nu.

Wow vilken underbar dag jag hade igår! Den bästa femtioårsdagen man kan tänka sig helt enkelt.

Dagen började med att sonen uppvaktade tidigt på morgonen med sång, paket, ljus och några kakor. Han hade köpt ett fint halsband och matchande armband som passade perfekt till min nya födelsedagsklänning. Jag måste säga att han har bra smak sonen!

Sonen uppvaktade på morgonen. 

När han gått till skolan satt jag i lugn och ro och läste tidningen. Efter en stund kom en av mina morbröder och hans fru. Medan vi drack en kopp kaffe berättade jag vilken meny buffébordet skulle bestå av. När vi sedan hade gått runt och lokaliserat allt kunde jag sätta mig i soffan och ta det lugnt igen. Där satt jag till dess att näste morbror och hans familj dök upp. 

Strax efter halv elva bestämde jag mig för att det var dags att ta på klänningen och tur var väl det.  Min kusin höll precis på att hjälpa mig dra upp dragkedjan när det ringde på dörren. Det var dagens första gäst som kom. Sedan hade jag besök hela dagen, kvällen och en bra bit in på natten. 

När jag trött kröp ner i sängen vid tvåtiden kunde jag konstatera att jag hade fått väldigt många besök, både förväntade och inte förväntade. Faktiskt kom en lång rad överraskningsbesök, medan några jag trodde skulle komma inte dök upp. Det var precis som min mamma sagt att det skulle vara. Dessutom räckte maten....precis som hon sagt att den skulle göra. Fast det blev inte så väldigt mycket kvar av allt, ja förutom potatissalladen då, den har jag rätt mycket kvar av. Jag kan i alla fall konstatera att mamma hade rätt, igen. Dagens lärdom, man ska lyssna på sin mamma. 

När jag tänker tillbaka på gårdagen känner jag mig lyckosam som har så fin familj och underbara vänner som får mig att må så bra.  Det kändes som om jag hade ett stort leende på läpparna hela dagen. Ju längre kvällen gick desto större blev leendet. Till slut tror jag att jag skrattade precis hela tiden. Förmodligen ser jag galen ut på alla bilder.....

Jag kunde verkligen umgås och njuta av att vara huvudperson utan ansvar hela dagen, precis som jag önskade. Men utan min familj som skötte servicen hade jag inte kunnat vara så avslappnad som jag var. De hjälpte verkligen till att göra dagen till den succé det blev. 

Men nog var jag trött i morse allt, tröttheten hade dessutom sällskap av ett lätt illamående. Fast det gick över fort, efter frukost var jag på topp igen...fast trött....

När mina käraste Östersundskompisar åkt hem, jag saknar dem redan, började jag att röja i köket. I lugnt tempo tog jag mig an område efter område. Mamma assisterade där hon kunde och sonen hjälpte till att bära saker och möbler hit och dit. Till slut hade vi kommit så långt att Sudden kunde dammsuga. När han gjort det torkade jag golven och tog en dusch. Efter det.... soffläge resten av dagen....problemet är nog bara att jag kommer att somna.....för jag är verkligen trött......vem bär mig till sängen?

Nu är det dan före dan och jag har äntligen satt mig ner i soffan. Dagen har verkligen gått i ett så här långt. Inte någon som helst vila förrän nu. Jag hann inte ens dricka kaffe på jobbet kom jag plötsligt på. Eller nu ljög jag lite.....en mugg, direkt på morgonen, det hann jag med. När jag väl kom hem började fixet inför morgondagen. Fast som tur var hade mamma startat  bryggaren så jag fick en styrketår innan jag satte igång. Den kaffemuggen smakade gott.

Nu är det mesta "sölgörat" förberett, ändå finns en del kvar att göra. Men eftersom mina morbröder med familjer kommer för att hjälpa till känner jag att jag med gott samvete kan sätta mig ner och vila mitt svullna och värkande knä. Dessutom är det mesta av det som är kvar inget som går att göra redan ikväll.

Nu ser jag fram emot morgondagen, att få sitta ner och veta att andra sköter markservicen och själv få vara huvudpersonen en hel dag. Det är nog inte så dumt att fylla femtio!

I morse när jag gick ut till bilen hajade jag till. Plötsligt kvittrade några småfåglar och hälsade mig god morgon. En kort stund fick jag för mig att det var en härlig vårmorgon men den villfarelsen kom jag ur ganska snabbt, det räckte att lyfta blicken. Det kändes i alla fall förtröstansfullt att få lyssna till fågelkvitter en mörk höstmorgon, faktiskt upplevde jag det nästan som att de talade om för mig att inte misströsta alltför mycket...våren och sommaren kommer tillbaka så småningom.

Men först har ska jag fira födelsedag, det är allra först på agendan nu. I mina förberedelser inför fredagen har jag ikväll dragit en ny lärdom, man kan bränna fast risoni...framförallt om man som jag kokar många paket samtidigt. Trots en bamsekastrull som rymde tio liter vatten.....Men kastrullen är ren nu, om än en aning repigare i botten än tidigare och risonin (den obrända) står i en bunke i matkällaren. I källaren finns också många, många små snapsglas med pannacotta. Den brände inte fast tack och lov....Sonen fick äta upp ett litet snapsglas med efterrätten när han kom hem från simträningen....han hade nog gärna gett sig på fler glas om han hade fått. Nu hoppas han att det blir många pannacottaglas kvar....fast det hoppas inte jag....

Idag halkade jag på jobbet och gjorde illa knäet rejält. Det gjorde ont så ont och jag haltade illa en stor del av dagen. Nu värker det inte så mycket längre men knäet är svullet och känns stelt. Fast jag haltar inte så illa längre så det kommer nog att vara ännu bättre imorgon. Jag kan dock konstatera att en svag lårmuskel ställer till med mycket. Likaså vatten och mat som hamnar under skorna....

Nu tänker jag plocka ihop inför morgondagens jobb, sedan ska jag försöka somna i tid för en gångs skull....jag är nämligen rätt trött om jag känner efter. Med tanke på att det lär bli full fart på fredag är det nog klokt att vara utsövd då. Så jag ber att få önska er alla en god natt!

Ikväll gick jag till min mamma och hjälpte henne att hänga gardiner i några av hennes rum efter middagen. På vägen hem fick jag en flashback av hur det var när jag var yngre (sådär en 30 år sedan....) och var hemma och hälsade på. Då brukade jag och mamma ta långa promenader om kvällarna. Det spelade ingen roll om det regnade, tvärtom då tyckte vi att det var extra mysigt att ta en promenad.
På  med regnkläder och stövlar och sedan gick vi ut. Jag lovar ingen vattenpöl undgick vårt plaskande.

Oftast var vi alldeles ensamma på våra promenader men det hände fler än en gång att vi fick sällskap av någon vilsen hund på vår runda runt byn. Antingen tyckte den väl att vi var tokiga som var ute och gick och var tvungen att se till att vi kom hem som vi skulle eller så ville den bara ha promenadsällskap. Hur det nu var så blev vi till slut alltid övergivna av hunden...den gick nog hem till sitt och torkade upp. Torkade upp gjorde vi också, ibland med hjälp av ett härligt bastubad när vi kom in.

Ikväll blev det ingen bastu när jag kom in, däremot en varm dusch och sedan soffläge framför braskaminens sprakande eld.

Jag funderar som bäst på om jag har missat något inför min födelsedag? Jag tycker att jag har koll på allt och det känns lite farligt....det brukar vara ett tecken på att jag har glömt något. Fast jag tänker lita på mig själv, att jag har koll. I morgon ska jag handla det sista (efter styrelsemötet på ju-jutsun).

Egentligen är det enda jag oroar mig för att ha för lite mat....men mamma säger att jag har för mycket. Förmodligen har hon rätt, det brukar hon ha.

Nu tänker jag ta mig en kopp te, en skorpa och vifta lite på tårna igen och fortsätta vara fyrtionio några dagar till.

Jag vet att jag skrev häromdagen att det är okej om det kommer snö men jag menade inte det egentligen. Jag tycker att det är alldeles för tidigt. Med tanke på att vintern kommer att vara till mars/ april får det gärna vara barmark någon månad till. Men med tanke på att backen inte är frusen än kommer den lilla snö som kommit idag att töa bort rätt snart skulle jag tro.

En annan anledning till att jag vill att snön väntar är den förrädiska halka den för med sig....jag är lite lätt rädd när jag är ute och går faktiskt. Snö, vinter och halka är synonymt med knäfrakturer för mig. Faktiskt är det fyra år sedan jag låg på sjukhuset med knäfraktur första gången. Sedan följde två till inom loppet av två år. Det innebär att i december har det gått två år utan trasiga leder. Hoppas verkligen att den trenden håller i sig så att det blir fler frakturfria år.

Här är tempot inte lika högt idag som det var igår. Trots det har jag fått en hel del gjort. Det goda köttet jag stekte igår skivades upp i morse och vaccumpackades.

Därefter åkte jag till återvinningen med allt skräp. Det är förunderligt hur snabbt återvinningskassarna blir fulla. Det hinner samlas massor av återvinning bara under en vecka. Nog är det rätt hemskt att tänka att allt förut kastades direkt i soporna.

Nu snurrar en maskin med tvätt medan jag sitter med en mugg kaffe i soffhörnet och slappar. Om några timmar är det nog dags att åka och hämta hem sonen. Jag har inte hört av honom så mycket under helgen vilket innebär att han har det toppenbra. Han har inget större behov av att snacka med mamma när han är borta.  Precis som det ska vara alltså. Han brukar i alla fall vara bra på att berätta hur han har haft det när han väl är hemma igen. Tur det!

Nu känner jag mig nöjd, väldigt nöjd. Mitt knä och alla leder som finns värker men det gör ingenting för jag har uträttat massor idag. Jag lagat till de älgstekar jag lade i marinad igår. Nu ligger de i stekskyn och svalnar. Dels för att dra åt sig ännu mer god smak, dels för att bli tillräckligt kalla så att jag kan skiva dem på skärmaskinen. Sedan ska köttet vaccumpackas. Då har jag gott kött till min födelsedag.

Jag har också stekt många kycklingfiléer med goda kryddor. Jag skar loss en liten bit för att testa och jag kan lova att det smakade toppengott. Filéerna ska bara bli kalla sedan ska kycklingen skivas och vaccumpackas även den.

Dessutom har jag gjort en kanongod tomatpesto, senapsdressing och dressingarna till potatissalladen och risonisalladen. Allt står nu riktigt kallt till och längtar efter att bli uppätet på fredag.

Själv står jag inte kallt till alls. Tvärtom sitter jag varmt till, i soffan där jag njuter av sprakandet från braskaminen och lite slötittande på teven.

Nog är det tur att jag har haft fullt upp idag för huset är tomt och konstigt eftersom sonen är på läger hela helgen. Det är som om hela huset håller andan i väntan på att han ska komma hem igen. Även om jag tycker att det är toppen att han åker iväg på egna äventyr, jag uppmuntrar ju till det, så känns det bra när han är hemma. Trots att han då tillbringar mycket av tiden på sitt rum, låter det i alla fall från källaren. Nu är det oftast alldeles tyst och konstigt....Hur ska det bli  när han så småningom flyttar hemifrån , när det det bara är jag i stora tomma huset? Pust, inte behöver jag tänka på det ännu, han kommer att bo hemma några år till i alla fall som tur är.....och som sagt jag är väldigt glad att han är självständig och vill åka iväg och göra egna saker!