Nu är det som vanligt igen utanför sovrumsfönstren när det är höst. De träd jag ser genom fönstret är tomma på löv men det bästa av allt är att alla småfåglar har börjat hälsa på igen.

De sitter på räcket och tittar in. Ibland sätter de sig till och med på fönsterblecken.

Jag undrar så vad det är de är ute efter, vad vill de se? De kanske precis som jag inte gillar att det blir kallare utan vill att det ska vara varmt och skönt. Kanske vill de komma in helt enkelt, in till värmen.

Det här med att ha deadline gör att jag ibland kommer lite ur fas kan jag känna. Till exempel var det redan idag dags att baka saffransbröd utifrån de recept som ska skickas in som manus. Nog kändes det lite märkligt, lusten att spela julmusik och dricka glögg var stor men jag höll mig. Nu är bullar och muffins provsmakade men de allra flesta ligger i frysen och väntar på att rätt tid ska komma. 

Efter gårdagens ledsamma dag som ändå bjöd på ett ljust och fint avsked kändes det faktiskt riktigt bra att få knåda lite deg och vara en aning praktisk. Sömnbrist till trots. 

Nu har jag inte bara bakat idag, det gick trots allt rätt fort. Nej, jag har tagit reda på ren tvätt, tvättat ett antal maskiner, renbäddat och städat. Men städa gjorde jag bara lite halvhjärtat. Det kändes inte riktigt lönt att ta i med stortrasan idag då det både ska bytas ett tvättställ och sotas veckan som kommer. Dessutom konstaterade jag att min högerarm och axel inte mår så där alldeles bra. Det gör fortfarande rejält ont efter fallet förra veckan. Framför allt dammsugningen triggade igång smärtan.

Nu njuter jag i mitt soffhörn och tänker så göra resten av kvällen.  

Deg på jäsning.

Lussebullar, saffransmuffins och en saffranskrans. 

En fin kväll på kyrkogården. 

Denna dag när det är dags att ta avsked strålar solen från en klarblå hösthimmel. Det gör den nog för att trösta, så att det mörka tunga inte lägger sig som ett nattsvart täcke över allt utan lyfts av ljus. 

Solen som gör att det blir aningen lättare att fånga upp alla underbara minnen som finns att ösa ur minnesbanken och inte låta sorgen ta överhand och trycka ner. 

Bästa kvällen med före detta arbetskamrater,  en lykta som sprider ljus och värme i mitt kök. Som grädde på moset....eller pricken över i....jag slipper ställa väckare imorgon!!

Idag skulle jag behöva lite av Karlsson på takets kuckelimuckmedicin. Jag känner mig tjock i huvudet av snuva. 

Fast risken är stor att jag blir sjuk på riktigt om jag äter av det som finns i burken. Det har funnits där ett tag....ganska många år får att vara exakt,...kanske åtta eller nio. 

Nog för att godis håller länge...eller oj jag sa fel...jag menar att medicin håller länge men så många år är tveksamt. Jag får helt enkelt satsa på nässpray och lite modernare kuckelimuckmedicin istället.....

Alltså allvarligt talat....ska du duka japaninspirerat är det bara att såga av benen på bordet. Eller?

Jag ligger i soffan och slötittar på en repris av Äntligen hemma. Lulu Carter dukar på tre olika sätt i samma rum. När hon kommer till den japanska stilen börjar hon med att såga av bordsbenen så att bordet blir så lågt att det är kuddar på golvet som gäller.

Lite trist och aningen besvärligt nästa dag när man ska äta frukost och vill sitta aningen mer bekvämt....men det är kanske då silvertejpen kommer fram för att göra benen högre igen....

Sonen är på väg till Stockholm med ÖKSF, tävling på gång, Nordic JJ Cup. Som vanligt kommer jag att gå här hemma och bita på naglarna och vara nervös. Det är ju rätt skönt då slipper ju han och de andra tävlande det. De får bara köra på.

Själv har jag gjort en tårta idag på eftermiddagen, till en god vän som har fyllt år.  Party imorgon. Hoppas att den kommer att smaka gott, det blev lite nya smaksättningar nämligen. Men den borde vara god....alla mellanlager var goda var för sig.....

Äntligen, äntligen gick det att köpa biljetter till den senaste Star Wars filmen som har premiär den 16 december. Förväntanspirret i magen är så många gånger större än det pirr jag hade i magen när jag var barn inför födelsedag eller julafton.....Jag känner hur pulsen ökar bara jag tänker på att det bara är två månader kvar till dess att jag sitter i en mörk biosalong och väntar på att filmen ska börja.

Tyvärr öppnade biljettförsäljningen när jag arbetade så jag hann inte med att köpa biljetter till IMAX-bion i Solna. Lite surt.....eftersom planen att åka till USA för att se premiären gick i stöpet ville vi verkligen ner till Stockholm. Nu blev det inte så men vi får väl åka ner och kolla senare istället. Premiär blir det i Övik....klockan tre den sextonde december.....fattar ni vad jag längtar....längtar.....

Medan vi väntar kollar vi in den senaste trailern om och om igen......

Dagens sanning.

Nu har vi bokat biljetter.

                        

En förmiddag i skogen, härligt energigivande om än eländigt för mitt knä. Älgarna höll sig dock undan.....

Jag har hamnat i ett flow. Det finns inget annat sätt att beskriva det som händer nu på ett korrekt sätt. Faktum är att jag gör klart saker. Jag plockar undan och städar upp och plötsligt kan man ta sig fram i hobbyrummet utan att åka slalom igen. 

Lite undrar jag hur länge det kommer att hålla i sig. Är det tillfälligt eller innebär detta att jag numera är vuxen och tar tag i saker istället för att låta tiden ha sin gång och tänka att jag gör det sen?

Om jag säger att jag är en sån som tar tag i saker direkt tillräckligt många gånger kanske jag kan lura mig själv till att tro att det ska bli så framöver.

Men nu får det räcka för ett tag.....man ska ju inte förta sig....det är dumt. 

Jädrar var duktig jag känner mig....jag har tagit reda på all tvätt som har hängt på strecken och legat i tvättkorgen sen helgen. Den här gången hade amöban inte en chans....jag tog tag i den medan den fortfarande var ett litet embryo. Allt som allt tog det inte mer än en kvart ungefär. Tänk om detta skulle kunna bli en ny vana....I wish....

Nu väntar jag i soffan på att sonen ska komma ner med te och leta reda på nästa avsnitt om Shieldgänget. Veckans högtidsstund närmar sig......

Korgen med stryktvätt är tom...hurra!!

En liten kruka med ris på bron, där tittar en liten fågel fram. Det är höstlivet.

Livet gör som det vill. Inte bär livets vägar alltid dit vi vill. Plötsligt svänger livet åt ett håll man inte var beredd på. Glädje och tillförsikt kan bytas mot gränslös sorg. 

Mitt i allt det mörka och ledsna finns ändå glimtar av ljus och tacksamhet över allt fint och kärleksfullt livet ger. Alla minnen man bär med sig, alla roliga saker man gjort och fortfarande kommer att göra. Men framförallt är livet de människor vi omger oss med. De ger dagar fyllda av värme och kärlek. 

Livet är som det är, i ständig förändring. Det kan vi inte göra något åt. Allt som går att påverka är hur vi väljer att handskas med det som händer. Därför är varje sekund, minut och dag viktig. Att leva i nuet och sikta mot framtiden tillsammans med de som betyder mest för oss, det är livet. Ja, det är det som är livet. 

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer. 

Alf Henriksson

Ikväll är det en ovanlig kväll. Sonen är hemma. Verkligen ovanligt och otippat en tisdag men härligt. I morse däremot höll jag på att få hjärtsnörp. Det var en kort stund innan min väckare skulle börja spela när jag plötsligt hör hur det låter i källaren. Någon rörde sig där nere....tjuvar och banditer var min första tanke. Det tog ett antal gastkramande sekunder innan jag insåg att det var sonen. Jag som hade fått för mig att jag var ensam hemma. Att jag var aningen dagvill är bara att inse.

Nu vet jag i alla fall att det är onsdag imorgon, dagen då det brukar vara tomt i källaren....få se hur jag reagerar när det börjar röra på sig där nere då....

Sådär, fas 1 och 2 är avklarade. Alla kartonger med skolsaker är tömda, pärmar och annat har flyttat in till hyllorna i hobbyrummet och en hel del har fått skjuts med bilen till mitt lilla blåa krypin på skolgården. 

Nu återstår fas 3 och det kommer att bli värre. Eller i alla fall svårare. Alla kartonger och saker som stod i hyllan är fortfarande utplacerade i en slalombana på golvet. Jag undrar så vad jag ska göra med allt? Det finns inte plats, så är det bara. Men skam den som ger sig. Någon slags lösning ska jag nog komma på. Fast inte idag. Jag kör slalom genom hobbyrummet ett tag till. Just nu har jag så ont i knä och alla leder att det enda som lockar är vila i soffan medan elden sprakar i braskaminen. 

Snacka om att vädret bjuder på kontraster. Igår busblå himmel och blåsväder, idag klarblå himmel och vindstilla. Ibland tycker jag att det är svårt att förstå att det kan växla så snabbt. 

Något annat som är svårt att förstå är med vilket tempo veckorna passerar....nyss var det måndag och plötsligt ligger jag här med datorn i knäet och tänker tillbaka på veckan som gick. En arbetsvecka som skulle avslutas med kräftor tillsammans med goda vänner....det gick inte riktigt som planerat kan jag säga. 

De goda vännerna fanns på plats (vilket var viktigast) men icke kräftorna....fanns inte ett skaldjur att uppbåda någonstans, varken i Bredbyn eller Övik. Vilken tur då att det fanns annan mat att köpa på affären....och att strömmen inte försvann. Vi fick mat, men bäst av allt, vi fick den tillsammans i trevligt sällskap och massor av surr om stort och smått.