Helgen som gick bjöd inte på mycket vila. Varken för sonen eller mig. Han hade teoretisk domarkurs hela lördagen och på söndag var det ju-jutsu tävling i Örnsköldsvik. Då dömde han i fight och duo. Så bra att han fick licens som C1 domare eftersom han klarade både det teoretiska och det praktiska provet.

Själv hade jag andra uppdrag hela lördagen och under söndagen var jag en av de som såg till att kiosken hade öppet så att tävlande och åskådare fick sig något till livs. Långa, intensiva och tröttande dagar, om än roliga.

Därför var det så skönt att inte göra någonting ikväll. Jag såg till att laga lite middag och hade pizza klar till dess att sonen kom hem med bussen. Några tända ljus, en eld i braskaminen och sen Ant-Man på det. Fredagsmys en måndag....funkade alldeles utmärkt!

Dagen efter Thanksgiving i USA, det är Black Friday! En dag när rean är som störst over there och samtidigt är den officiella julhandelsstarten i det stora landet i väster. Här hemma har man de senaste åren märkt av Black Friday lite grann.

Men i år har det formligen exploderat. Alla affärer och webbutiker uppmärksammar den här dagen på något sätt. Rea, rea och åter rea. Hämtade upp sonen innan jag åkte hem från stan ikväll. Då tog vi en tur i några affärer och nog det blev några fynd till honom allt. Flera skjortor och svarta jeans (passande med tanke på dagen). Tomten kommer inte att ge honom några klädespaket på julafton i år....det kom vi överens om....

Själv blev det inga fredagsfynd...däremot firar jag Black Friday på mitt eget sätt.....i tvättmaskinen snurrar bara svarta kläder, i tumlaren är det svarta kläder och på strecket hänger svarta kläder. The Friday is black!

Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men för ett tag sen skrev jag ett inlägg om att jag under en längre period börjat vakna tidigt på morgonen utan att kunna somna om. Jag kände mig plötsligt vuxen som kom upp i tid på morgonen. Visserligen trött men upp kom jag utan alltför mycket besvär.

Så här i efterhand inser jag att jag skulle låtit bli att berätta om det. Inte en enda morgon sen den gången har jag vaknat tidigt och varit hyfsat pigg. Tvärtom, jag får uppbåda all viljestyrka jag har för att lyckas öppna ögonen och kliva ur sängen. Känslan när klockradion börjar spela och handen åker ut för att snooza är inte härlig. Känslan av att ligga nerbäddad i sängen är däremot underbar och i samma stund som jag inser att det är dags att kliva upp längtar jag efter kvällen när jag får lägga mig igen.

Det är bara det att nu när det är kväll tycker jag alldeles för mycket om att göra andra saker.....

Veckan som har gått har i alla fall varit intensiv och bitvis oerhört intressant. Mediautbildning om opinionsbildning och att hantera massmedia har varit höjdpunkten så här långt. Massor av lärdomar fick jag med mig....fast vi fick åka långt. Ändå till Hammarstrand. Tur att jag inte var ensam i bilen.

Här hemma hade jag min lyckans ost städhjälp i onsdags, inget skrapande under fötterna innan jag kryper ner i sängen längre. Härligt! Det innebar att jag fick energi nog för att byta några gardiner och börja plocka fram lite adventssaker som ska placeras ut i helgen. I sonens rum har jag tjuvstartat genom att lägga en ljusslinga i hans fönster. Eftersom det är lite skymt syns det inte så väl utifrån så jag tycker inte att det gör så mycket.

När min morbror övade sig på att fotografera. 

Bild nummer fyra. Här är jag nog sex, sju år och det var min morbror som tog en hel bildserie med mig som motiv. Jag minns att jag inte förstod vad alla pratade om när de tyckte att bilderna var så fina. Själv såg jag bara att jag hade tråkiga kläder och trist frisyr. Idag däremot förstår jag.

Bilden är tagen i Sjönäs där min mormor och morfar hade stuga. Där tillbringade jag alla sommardagar medan min mamma och pappa arbetade. Underbara sommardagar då solen alltid sken. Varje enskild bild jag tittar på ger mig en starkare och starkare känsla och visshet av en trygg och kärleksfull uppväxt. (Något jag i och för sig redan visste). Snacka om att vara privilegierad.

Pappa och jag!

Nostalgiresan fortsätter ikväll. Hittade en fin bild på mig och pappa vid ett av alla tillfällen vi var i fäbodarna och fiskade tillsammans med min morfar. Det är fortfarande mitt smultronställe och det har nog att göra med alla dagar och nätter jag tillbringat där under min uppväxt. Det bästa jag visste var att sova över där, något jag har gjort väldigt många gånger.

Här står jag med min morfar på spången som leder över den å som förbinder Valmsjön och Mjösjön.

Det är tröttande att fiska när man är liten. 

Jojo, det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Här är jag kanske 2-3 år gammal och återigen ute på en bilutflykt. Denna gång har jag fått tag i en flaska med något som jag tycker är gott och försöker få i mig de överblivna dropparna. Med tanke på min morfars min var det inte läskeblask....

Världen! Här kommer jag och filmjölksnalle!

Det är mörkt ute i världen nu. Terrorister sprider skräck och dödar människor utan urskillning runt om i världen. Förra veckan dödades drygt fyrtio personer i Beirut, för någon månad sedan dog nästan nittio människor i Ankara när självmordsbombare utlöste bomber mitt bland fredsdemonstranterna. Då har jag inte nämnt Afghanistan, Tunisien, Syrien och alla andra länder där terrorn är alltjämt närvarande. Den finns överallt, terrorn. I helgen slog den till på vår bakgård, i Paris. Den kom nära, så nära....terrorn vars mål är att skrämma och sprida en känsla av skräck och osäkerhet.

Kanske var det därför jag under min förmiddagspromenad idag plötsligt kände ett stort behov av att ta tag i den utmaning jag fått av flera vänner på facebook, att dela med mig av bilder på mig själv som är minst femton år gamla. Alltså bad jag att få låna med mig alla kuvert med gamla foton som låg i en låda hos mamma. Att bläddra bland dessa gamla bilder fick mig att glömma den mörka världen för en stund och fokus hamnade på ljus, kärlek och trygg omtanke istället. 

Men oj så svårt det är att välja. Här kommer i alla fall den första. Bilden togs förmodligen under en bilutflykt (vi åkte ofta på bilutflykt) när jag var ungefär ett år gammal. Med min älskade nalle som enligt min mormor luktade sur filmjölk eftersom den alltid var med mig.

Igår stod jag i tvättstugan och suckade över det eviga tvättberget. Rent som väntar på att strykas och vikas ihop, smutsigt som ska in i maskinen och sedan hängas. Bland det tråkigaste jobb jag vet, näst efter dammsugning och städning.

När jag stod där och tyckte att det var tröstlöst skämdes jag plötsligt. Synen av flyktingläger runt om i världen kom upp på näthinnan. Människor som bor i skjul eller tält med allt de äger i en säck eller liten väska. De har det kallt, blött och smutsigt och vet inte hur deras fortsatta liv ska bli.....och där stod jag och ville beklaga mig.

Det slutade jag genast med, istället kände jag tacksamhet över att bo i ett varmt hus med alla bekvämligheter man kan behöva...och lite till.

Jag undrar om det var för att det var en födelsedagsmorgon men i morse var det som det brukar vara när det är helg. Jag sov längre än fem....strax efter åtta vaknade jag till och kände mig halvt medvetslös. Precis som det brukar vara alltså.

En skön igenkänningsfaktor. Fast tyvärr tror jag inte att det kommer att innebära att jag kommer att vara så mycket piggare senare i kväll. Inte som det känns nu i alla fall. Risken finns väl att jag är halvt medvetslös i morgon bitti också....

Efter ett träningspass i förmiddags kom mamma förbi. Hon och sonen firade mig med paket och rester av gårdagens kladdkaka. En fin ljusstake och ljuslykta dolde sig i de inslagna presenterna. God födelsedagsmiddag blev jag också bjuden på när jag och Sudden kom tillbaka till Bredbyn efter jag skjutsat honom på träningen. Gästis hade farsdagsmiddag. Där serverades god mat och en härlig efterrättsbuffé som fungerade finfint för alla pappor men även för ett födelsedagsbarn.

Nu slappar jag i soffan medan jag tittar på de fina ljusstakarna jag fick. De lyser vackert.

Sakta har den kommit krypande, förändringen. Jag ska vara kvällspigg och morgontrött, det är den självbild jag har av mig själv. Tyvärr inser jag att den bilden inte stämmer längre.

Jag har börjat vakna tidigt på morgonen...både under veckorna och helgerna. Runt fem, halv sex kommer jag tillbaka från drömmarnas land. Fem, halv sex....det är ju helt orimligt.

Tro nu inte för all del att jag är pigg den tiden på dygnet. Nej då, det är bara det att jag inte kan somna om. Jag slappnar av, lyssnar till min andning (jag har läst någonstans att det är avslappnande) och försöker verkligen somna om. Men det går inte.

Det har fått till följd att jag nu istället är trött både morgon och kväll. På morgonen kan mina gäspningar konkurrera med en flodhästs, på kvällen kämpar jag tappert med att hålla mig vaken med nån bok eller nåt korsord. Teven är inte så smart att ta till då det är rena rama sömnpillret, om det inte är så att jag och sonen kollar nåt tillsammans förstås. Fast nog hamnar jag framför teven ändå titt som tätt, trots att den är ett sömnpiller. Vem har sagt att jag gör de smarta valen....

Nu undrar jag om det är så här det är att bli riktigt vuxen? I såna fall tycker jag inte om det.

Jag har tappat mitt skrivande...jag undrar så var det har tagit vägen? Eller tappat var kanske att ta i men orden kommer inte i sitt vanliga flow. I vanliga fall har jag nästan svårt att hejda allt som vill ut i form av text på min blogg men nu vill det sig inte riktigt. Fast det gör ju ingenting, faktum är att det är rätt skönt att det kan vara så.

Njuter i alla fall i mitt soffhörn med en underbar känsla av att ha ett nystädat hus medan sonen är ute runt byn. Inte på nåt bus utan han sitter och pluggar matte långt uppe i Näs. Det pluggas väldigt mycket nuförtiden faktiskt. I alla möjliga ämnen. Tänk om jag skulle vara lika arbetsmotiverad som sonen är studiemotiverad just nu....jösses vad mycket jag skulle få gjort då....

I braskaminen sprakar elden ikväll och det gör den rätt i. Sotaren har varit här idag så nu bränner vi veden ett år till! Många mysiga soffhörnshäng väntar.....

Den här helgen har diskussionerna huruvida vi ska fira Alla helgons dag eller Halloween gått höga. I tidningar, på teven och radion har jag hört alla tankar och funderingar. Just i år sammanföll ju de två, annars har ju ofta halloween varit när det är dags för vår kristna högtid. 

I vårt hem går vi i alla fall alltid till kyrkogården och tänder ljus för alla nära och kära som inte längre finns hos oss och som är ständigt saknade. Fast nog händer det att vi gör en egen Jack O´ Lantern också, sätter på bron och tänder ett ljus i, fast inte i år. 

Som vanligt har däremot granarna intagit sin plats bakom garaget, inte samma som ifjol dock. De är nog lite tufsiga vid det här laget. De som står där nu har några fler barr kvar. 

Jag känner mig också lite tufsig, hoppas att en natts sömn ska avhjälpa det. 

Nog ser de lite tufsiga ut, men det är de inte. Stickiga men inte tufsiga.